Emma

Jag kan inte sova, för att jag inte är nå trött. Och jag ska upp kvart över 6 i morgon, då kommer jag definitivt att vara trött. Vi åker till sthlm med skolan i morgon, det ska bli kul, antar jag. Cosmonova, tekniska med mera. Helt okej, bättre än engelska c, fysik b, PA och svenska, som vi egentligen har på torsdagar.

När jag inte är nå trött och ligger i sängen så slutar det oftast med att jag börjar tänka på massor av saker. Det liksom snurrar massa tankar i mitt huvud. Jag är glad, lycklig osv, jag har allt. Men ibland är det totalt kaos i mitt huvud. Jag är så jävla orolig för framtiden. Om fyra månder kanske jag inte ens bor kvar i gävle. Inte för att gävle som stad är så jävla svår att flytta ifrån men mitt liv finns här. Min familj, kompisar och så vidare. Kan man bara ge upp tryggheten så där? Jag vet inte hur det är för andra, men jag har väldigt svårt med tanken på att ge upp allt. Min bas, grunden som jag står på finns här. Pelarna som stöttar mig när jag faller, dom finns här. Dom finns inte i lund, umeå, götebort eller stockholm. Dom finns i lilla trygga skithålan gävle.

Men jag antar att jag måste ta mig själv i kragen, och bygga en ny grund. Inte helt från början för att jag vet att allt kommer att finnas kvar här. Men en liten altangrund kan man säga, en vikarierande grund för min vanliga. För att tyvärr så måste jag flytta härifrån för att uppnå min högsta dröm här i livet, och det är ett medvetet val av mig. Men jag kan inte vara ensam, jag kan bara inte det. Så jag ska bygga en vikarierande grund. Den kommer aldrig att bli lika bra som den jag har nu, men kanske åtminstone en fjärde del så bra. Och det räcker gott och väl. Förhoppningsvis så behöver jag i alla fall bara vara "ensam" i ett år. Det är min största tröst!

Tänk vad många val man gör i sitt liv. Jag har gjort två av dom största, jag hoppas att dom kommer att hålla!




Man vet när man har hittat hem, och jag är hemma, då är det svårt att ge upp det.