Emma

Jag kan inte sova, för att jag inte är nå trött. Och jag ska upp kvart över 6 i morgon, då kommer jag definitivt att vara trött. Vi åker till sthlm med skolan i morgon, det ska bli kul, antar jag. Cosmonova, tekniska med mera. Helt okej, bättre än engelska c, fysik b, PA och svenska, som vi egentligen har på torsdagar.

När jag inte är nå trött och ligger i sängen så slutar det oftast med att jag börjar tänka på massor av saker. Det liksom snurrar massa tankar i mitt huvud. Jag är glad, lycklig osv, jag har allt. Men ibland är det totalt kaos i mitt huvud. Jag är så jävla orolig för framtiden. Om fyra månder kanske jag inte ens bor kvar i gävle. Inte för att gävle som stad är så jävla svår att flytta ifrån men mitt liv finns här. Min familj, kompisar och så vidare. Kan man bara ge upp tryggheten så där? Jag vet inte hur det är för andra, men jag har väldigt svårt med tanken på att ge upp allt. Min bas, grunden som jag står på finns här. Pelarna som stöttar mig när jag faller, dom finns här. Dom finns inte i lund, umeå, götebort eller stockholm. Dom finns i lilla trygga skithålan gävle.

Men jag antar att jag måste ta mig själv i kragen, och bygga en ny grund. Inte helt från början för att jag vet att allt kommer att finnas kvar här. Men en liten altangrund kan man säga, en vikarierande grund för min vanliga. För att tyvärr så måste jag flytta härifrån för att uppnå min högsta dröm här i livet, och det är ett medvetet val av mig. Men jag kan inte vara ensam, jag kan bara inte det. Så jag ska bygga en vikarierande grund. Den kommer aldrig att bli lika bra som den jag har nu, men kanske åtminstone en fjärde del så bra. Och det räcker gott och väl. Förhoppningsvis så behöver jag i alla fall bara vara "ensam" i ett år. Det är min största tröst!

Tänk vad många val man gör i sitt liv. Jag har gjort två av dom största, jag hoppas att dom kommer att hålla!




Man vet när man har hittat hem, och jag är hemma, då är det svårt att ge upp det.

3 år.

Idag har det gått tre år sedan telefonen ringde halv 2 på natten. Det har gått 3 år sedan jag vaknade av ett ryck, förstod att det var allvarligt och såg mammas panik i ögonen. Det har gått 3 år sedan jag trodde att min morfar hade åkt in ytterligare en gång med ambulans. Jag trodde fel, det var inte morfar. Paniken steg i mammas ögon för att hon insåg att hon kunde förlora en son.

Klockan 01.30, ringer telefonen och en sköterska berättar att vi måste skynda oss till sjukhuset för att det är väldigt allvarligt med Mattias. En kvart innan har han blivit nedknuffad utan för Hang Loose Bar och slagit huvudet i en gatusten som konsekvens av ett krogbråk. Oprovocerat våld kallas det. Redan i ambulansen kan sjukvårdspersonal konstatera att Mattias har drabbats av hjärnblödningar, då hans ögon vänder sig innåt och han blir medvetslös.
Mamma och pappa skyndar sig till sjukhuset där de möter upp Mattias dåvarande flickvän. Jag och lillebror ringer till Jessica och hennes mamma och frågar om vi kan få sova hos dom. Mitt i natten ringer vi och väcker dom och de säger åt oss att vi får komma när vi vill. De ställer upp. Så vi går dit. Jag ser till så att Lillebror somnar i Jessicas säng medans jag och Kattarina sätter oss vid deras köksbort och pratar. Vi kommer på att vi måste ställa om klockan för att det är vintertid som gäller. Jag kommer ihåg rädslan av att inte ha kontroll över situationen och inte veta vad som kommer att hända. Inte veta om han klarar natten och inte få vara där och veta på en gång. Tack Jessica och Kattarina för att ni fanns den natten!
Vid femtiden ringer pappa och väcker mig, då är han på väg hem från sjukhuset medens mamma och Camilla sitter i en taxi på väg till Akademiska sjukhuset. Mattias flyger dit i ambulanshelikopter, ingen vet om han ens kommer att överleva resan till Akademiska.

Jag sov inte mycket den natten och så fort jag vaknade så gick jag och lillebror hem till pappa. Mormor kom förbi och var helt knäckt. Hon tog med sig Lillebror hem till sig och jag och pappa packade mammas väska med nödvändiga saker som hon kunde behöva då vi inte visste hur länge de skulle vara kvar i uppsala. Därefter åkte vi till Camillas lägenhet där Vickan mötte upp mig för att ge mig Millans saker, även Vickan grät och sa att vi måste hälsa Mattias att vakna fort. Därefter åkte vi mot Akademsika sjukhuset och Storebror.

I bilen så vinkade både jag och pappa åt gubben i Björklinge. Pappa sa att han måste vinka utifall att, han vinkar aldrig annars.

Väl framme så fick vi åka upp till NIVA, neuro-intensiv-vårds-avdelningen, och träffa mamma och Millan. Vi satt i ett pyttelitet väntrum med flera andra som hade sina anhöriga inne på samma avdelning. Jag vet inte hur lång tid vi satt där, efter ett tag kom det in en sköterska som frågade efter anhöriga till Mattias. Jag och pappa fick gå in först eftersom att vi  inte hade träffat honom innan. I salen där han vårdades låg det flera andra personer, medvetslösa med olika former av hjärnskador. När jag såg honom i sängen, med slangar överallt, då bröt jag ihop. Benen vek sig och en sköterska skyndade sig fram med en stol som jag fick sitta på brevid honom. Det gjorde så jävla ont att se sin storebror så skadad. Så liten och skör. Det känndes som att han skulle gå av bara man rörde minsta lilla på honom. Och det pep överallt, slangar med rörelsedetektorer utifall att man kom åt dom, respiratorn, hjärtslagen, syresättningen, ja allt lät. Efter att vi hade varit där inne ett tag gick pappa ut och Camilla och Mamma kom in. Då besökstiden var över så åkte jag och pappa hem igen medens mamma och Millan sov kvar i ett jourrum på sjukhuset. På hemvägen stannade vi och åt på Statoil. Jag åt en halv korv, det var det enda jag åt den dagen. 

I lite mer än en vecka låg Mattias i respirator, medvetslös, innan läkarna kunde väcka honom. Vi visste inte hur han skulle fungera då. Fanns det permanenta hjärnskador? Personlighetsförändringar? Störningar? Kunde han prata? Visste han vilka vi var?

Mattias vaknade, och pratade, och var sig själv. Efter något dygn så fick han komma hem till vårat sjukhus, för att sedan flyttas vidare till hjärnskaderehab.

Ett av mina starkaste minnen är ifrån då jag fick träffa honom för första gången sedan han hade vaknat. Jag var livrädd för att han inte skulle komma ihåg mig. Sköterskan frågade då jag kom in i hans rum om han visste vem det var som kom in. Mattias svarade: Lillasyster. Sedan grät vi båda två och kramade om varandra.

Vi hade tur. En fruktansvärd tur i oturen.

Detta dygn för prick tre år sedan i dag är utan minsta tvekan ett av de värsta dygnen i mitt liv. Men jag är glad att vi gick igenom det. Jag är på någon vis glad över att det hände oss. Vi kom varandra betydligt mycket närmare, och det man inte dör av gör en starkare. Eller hur?  

Dom kallar det oprovocerad krogsvåld, ni vet, sådant som förstör människors liv.