Kan inte tänka klart.
OBS LÅNGT INLÄGG MED MÅNGA KONSTIGA MENINGAR
Nu har jag pluggat prepositioner så att det skriker om det. Huvudet börjar kännas lite tugnt så jag ska gå ner och duscha nu och fixa och sedan ska jag läsa lite till och sova. Vi hade aerobics på gympan idag och det var S K I T kul! Saknar det väldigt mycket, höll på med det i flera år när jag var liten och det är synd att jag slutade. Funderar på om jag ska börja igen till hösten på Friskis, det beror på hur jag gör med volleyn.
Just nu så känns det som att det verkligen är över. Trots allt. Jag har kämpat så otroligt mycket, och just nu så känns det inte som att jag får någonting tillbaka. Det är svårare än man tror. Och jag kan inte gå vidare, hur jag är försöker så sitter allt kvar. Jag kämpar för allt jag är värd, för att det ska försvinna, men...
..det finns känslor som aldrig tar slut, tyvärr.
Och jag klarar inte av att vara bäst och starkast längre, jag orkar inte låtsas. Det kallas prestationsångest, det jag har och lider av. Jag vet att alla tänker: "Fan vad lätt allt är för henne". Men det är inte det, jag har kämpat för allt jag har åstadkommit. ALLT! Jag har inte lättare än andra, men jag har viljan. Så jag kämpar, och jag lyckas. Allt annat är ett skådespeleri, det är för att det gör så ont när jag kämpar och när jag vill men ändå inte lyckas. Jag skrattar och jag skämtar, om i stort sätt allt, men det är mitt sätt att bearbeta och glömma motgångar, vad dom än handlar om. Även fast det inte känns så trovärdigt så fungerar det, i alla fall för mig. Även det tyvärr.
Nu har jag pluggat prepositioner så att det skriker om det. Huvudet börjar kännas lite tugnt så jag ska gå ner och duscha nu och fixa och sedan ska jag läsa lite till och sova. Vi hade aerobics på gympan idag och det var S K I T kul! Saknar det väldigt mycket, höll på med det i flera år när jag var liten och det är synd att jag slutade. Funderar på om jag ska börja igen till hösten på Friskis, det beror på hur jag gör med volleyn.
Just nu så känns det som att det verkligen är över. Trots allt. Jag har kämpat så otroligt mycket, och just nu så känns det inte som att jag får någonting tillbaka. Det är svårare än man tror. Och jag kan inte gå vidare, hur jag är försöker så sitter allt kvar. Jag kämpar för allt jag är värd, för att det ska försvinna, men...
..det finns känslor som aldrig tar slut, tyvärr.
Och jag klarar inte av att vara bäst och starkast längre, jag orkar inte låtsas. Det kallas prestationsångest, det jag har och lider av. Jag vet att alla tänker: "Fan vad lätt allt är för henne". Men det är inte det, jag har kämpat för allt jag har åstadkommit. ALLT! Jag har inte lättare än andra, men jag har viljan. Så jag kämpar, och jag lyckas. Allt annat är ett skådespeleri, det är för att det gör så ont när jag kämpar och när jag vill men ändå inte lyckas. Jag skrattar och jag skämtar, om i stort sätt allt, men det är mitt sätt att bearbeta och glömma motgångar, vad dom än handlar om. Även fast det inte känns så trovärdigt så fungerar det, i alla fall för mig. Även det tyvärr.
Kommentarer
Trackback
