Omringad av 4 väggar och en dörr, och tusentals minnen.
Tar bilen och åker några mil utanför Gävle så fort mamma kommer hem, behöver komma härifrån. Jag behöver komma till vatten.
Allt är kaos i mitt huvud, någonstans efter vägen tappade jag bort mig själv, rejält, och jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta tillbaka till den tjejen som jag en gång var. Vet inte ens om jag vill hitta henne heller.
Och måndag kommer att bli en fruktansvärt jobbig dag och jag går redan och oroar mig inför den.
Och någonstans mitt i allt så måste jag lära mig att leva, leva mitt eget liv. Jag kan inte bära hela världen på mina axlar. Jag måste sluta att bry mig, sluta att visa hela mitt liv och vara så sårbar. Hålla saker för mig själv, för så som jag håller på nu så förstör jag massor av saker för mig själv. Saker som jag är väldigt rädd om och inte vill förlora. Och jag sumpar allt det nu.
Life is not measures by the number of breaths you take, but the things that take your breath away.
Just nu räknar jag bara andetag och det måste jag sluta med. (jag räknar ned till studenten med såklart!)
