Min ängel,.
Idag hade vi farmors begravning. Jag trodde så innerligt att begravningen skulle få mig att förstå att hon är borta, men på någotvis så vill min hjärna inte fatta. Jag VET att hon är borta, men det känns inte som så.
Begravningen var i alla fall väldigt fin, och väldigt jobbig. Jag lade två rosor, en blomma från famors orkidé, en sten där det stod "Min ängel" och ett brev som jag själv har skrivit, på kistan. Allt utom rosorna kommer att kremeras med farmor. Det känns väldigt bra att jag skrev ett kort brev som ingen annan fick läsa som farmor fick med sig i kistan. Det var alltid jag och farmor.
Farmor var min pelare här på jorden, som jämt höll mig uppe, någon jag alltid oavsett vad det var kunde lita på och söka tröst hos. Nu är farmor min skyddsängel. Och jag är hundra procent säker på att hon finns där och vakar över mig. För om hon inte fanns där då borde jag känna mig ensam, men det gör jag inte.
Ord kommer aldrig att kunna beskriva hur mkt jag älskar dig, farmor. Du är förevigt saknad och det gör så jävla ont att veta att jag ska leva ett helt liv utan dig.
Nästan varenda dag händer det saker i mitt liv och jag tänker jämt att jag ska ringa och berätta det för dig. Sen går en millisekund och jag inser att jag kan inte ringa. Dels för att det inte finns något nummer kvar och dels för att du ändå inte skulle svara.
Jag är glad att jag alltid har någon där som tar emot mig när jag faller. När allt känns hopplöst så finns det alltid någon där som fiskar upp mig. Speciellt en person. Fast den enda som skulle kunna ta bort allt det här jobbiga, det är du farmor.
Jag skulle gå över havet, bestiga alla världens berg, vandra genom öken fram och tillbaka, för en enda dag till med dig.
Samtidigt så känner jag att det fanns inte en enda sak osagd mellan oss. Jag ångrar ingenting som jag inte gjorde. Jag har gjort allt jag har kunnat för dig. Och jag skulle göra det tusen gången om. Men det vet du mycket väl.
Jag tänker inte säga att begravningen var någon form av ett farväl. För det var det inte. Jag vägrar att ta farväl av dig. Jag vet att du alltid kommer att finnas där, tills vi ses igen, det vet jag nämligen att vi kommer att göra. Älskade, älskade farmor!
Och huvudsaken farmor, vilket avstånd det än är mellan oss, så är det viktigaste att du alltid finns i mitt hjärta och det gör du!
Begravningen var i alla fall väldigt fin, och väldigt jobbig. Jag lade två rosor, en blomma från famors orkidé, en sten där det stod "Min ängel" och ett brev som jag själv har skrivit, på kistan. Allt utom rosorna kommer att kremeras med farmor. Det känns väldigt bra att jag skrev ett kort brev som ingen annan fick läsa som farmor fick med sig i kistan. Det var alltid jag och farmor.
Farmor var min pelare här på jorden, som jämt höll mig uppe, någon jag alltid oavsett vad det var kunde lita på och söka tröst hos. Nu är farmor min skyddsängel. Och jag är hundra procent säker på att hon finns där och vakar över mig. För om hon inte fanns där då borde jag känna mig ensam, men det gör jag inte.
Ord kommer aldrig att kunna beskriva hur mkt jag älskar dig, farmor. Du är förevigt saknad och det gör så jävla ont att veta att jag ska leva ett helt liv utan dig.
Nästan varenda dag händer det saker i mitt liv och jag tänker jämt att jag ska ringa och berätta det för dig. Sen går en millisekund och jag inser att jag kan inte ringa. Dels för att det inte finns något nummer kvar och dels för att du ändå inte skulle svara.
Jag är glad att jag alltid har någon där som tar emot mig när jag faller. När allt känns hopplöst så finns det alltid någon där som fiskar upp mig. Speciellt en person. Fast den enda som skulle kunna ta bort allt det här jobbiga, det är du farmor.
Jag skulle gå över havet, bestiga alla världens berg, vandra genom öken fram och tillbaka, för en enda dag till med dig.
Samtidigt så känner jag att det fanns inte en enda sak osagd mellan oss. Jag ångrar ingenting som jag inte gjorde. Jag har gjort allt jag har kunnat för dig. Och jag skulle göra det tusen gången om. Men det vet du mycket väl.
Jag tänker inte säga att begravningen var någon form av ett farväl. För det var det inte. Jag vägrar att ta farväl av dig. Jag vet att du alltid kommer att finnas där, tills vi ses igen, det vet jag nämligen att vi kommer att göra. Älskade, älskade farmor!
Och huvudsaken farmor, vilket avstånd det än är mellan oss, så är det viktigaste att du alltid finns i mitt hjärta och det gör du!
Kommentarer
Trackback
