Emma

en liten del av mig

Nu börjar jag bli så jävla less på det här. Less på all jävla skit som bara haglar ner. Less på att jag tänker FÖR mycket. Less på mig själv för att jag har så in i helvete jävla svårt att gå vidare. Jag är så JÄVLA less på att jag inte kan se på saker ur ett lätt perspektiv, utan jag MÅSTE tydligen krångla till allt. Jag är less på att alltid leta efter förklaringar till saker som inte går att förklara. Och jag skriver inte det är för att få uppmärksamhet, jag vet bara inte vart annars jag ska vända mig just nu.

Det kan tydligen aldrig bli helt bra, även fast jag många gånger tycker att allt är bra. Jag saknar känslan av att sitta och le åt småsaker och kunna uppskatta småsaker. Det gör jag inte längre.

Ibland önskar jag att jag hade växt upp under mer hårda förhållanden, att det inte fanns någon som plockade upp mig så fort jag föll. Att jag inte hade kompisar som fanns där och höll mig uppe. Jag önskar att jag hade varit mer ensam, och klarat mig själv, på så sätt hade jag klarat av små motgångar mycket lättare. Men nu växte jag inte upp så och det är jag oftast väldigt tacksam för. Men jag tror faktiskt att det är därför jag ofta tar åt mig av små saker.

Jag vet precis vilka det är som läser min blogg, och jag vet att alla ni säger att jag kan prata med och att ni alltid finns och hit och dit. Och jag vet det, jag vet att ni finns. Men just nu finns det ingen jag kan prata med. Just nu är jag alldeles jävla ensam för första gången på 18,5 år. Jag har ingen jag kan dela med mig av det jag känner längst inne. Dels för att jag skämms och dels för att det finns ingen som förstår. Ingen. Jag står på egna ben nu, eller står och står.  

Jag har alltid sagt att den som är stark det är den som går igenom svåra perioder, faller till botten, slår sig hårt men alltid ställer sig upp igen. Och jag ska bevisa för mig själv att jag är stark, för just nu tvivlar jag väldigt mycket på det.

Jag vill inte ha sympati eller empati. Jag vill bli lämnad ifred, av allt och alla. Jag vill gömma mig på en okänd plats i Sverige. Jag vill byta namn, byta personlighet och lämna skiten bakom mig. Jag vill sluta kontrollera allt. Jag vill sluta känna ångest när jag inte kan kontrollera allt. Framförallt vill jag sluta känna pressen.

Jag vill hoppa av skolan. Men nu är det ett halvår kvar, sen lämnar jag det här bakom mig. Och tills dess sätter jag på leendet, skrattar och är glad, som jag alltid har varit, för egentligen är jag en glad tjej. Jag har ingenting som jag behöver vara ledsen för. Just nu finns det bara så mycket inom mig som jag går och oroar mig för som tär på mig. 

Nu måste jag understryka att allt jag har skrivit är vad jag känner ibland. För att jag vill inte lämna Tavo, Jessica, Sanna, Mathilda, Matilda, Huong, Marie, Karin och min familj och byta liv. Jag kommer aldrig lämna er på något sätt och det vet ni. Och oroa er inte för att ni har läst det här sen, det är en period som går över. Ibland måste man få känna sig ensam även fast man vet att man inte fysiskt är ensam.  
  
Nu har jag i alla fall skrivit av mig lite så nu känns det bättre, nu ska leendet på för att vi ska baka bullar, jag och Tavos lillasyster! :)



Tomorrow, I'm finally coming home tomorrow
I just gotta get through today
But hey, what's one more day to wait?

Tomorrow, you'll be back in my arms tomorrow
I just gotta get through today
But hey, what's one more day to wait