Do you feel lika a man when you push her around ?
Ringde precis till mamma och pappa för att prata lite, pappa försöker då göra mig glad genom att bland annat säga:
- Men Emma om jag skulle vara ledsen för alla mina allmänna problem då skulle jag ha tagit livet av mig för länge sedan.
- Nej Emma, jag är inte orolig för dig. Jag är orolig för din morsa, hon visar fler och fler tecken på att vara helt galen.
Min lilla gulliga pappa.
Idag är jag återigen inne i mitt "piss-stadie". Jag önskar att mitt liv var exakt som det var för 2 år sedan. Då var verkligen allt perfekt. Ingen framtidsångest, ingen studentångest, ingen komma-in-på-läkar-ångest, ingen hälsoångest. Ingen ångest alls. Men nu är inte livet som det var för två år sedan. Jag tror att separationsångesten är mitt livs västa fiende. Jag är så jävla rädd för alla former av separationer. Jag är rädd för att flytta härifrån. Jag är rädd för att relationer med nära ska ta slut. Jag är rädd för att inte få träffa brudarna i skolan varje dag, osv. Jag lider av den allra svåraste formen av separationsångest.
Nu gäller det bara att försöka skaka av sig all jävla ångest och le lite åt livet. Man lever ju trots allt bara en gång och vem vet när det är över.
Dör jag i morgon, då är jag nöjd i alla fall nöjd med mitt liv. Ni som står mig nära vet om att jag älskar er högre än livet. För det gör jag verkligen. Jag har kämpat väl med mitt liv, jag har kämpat jävligt hårt för att ta mig hit där jag är i dag. Och det är jag jävligt nöjd över.
