Emma

Idag stängde jag av farmors telefonnummer. Det kändes väldigt avslutande på något vis. Som att det verkligen var på riktigt. Att detta inte är någon dröm. Ingenting som jag kan vakna upp ur, det är verklighet. Farmor, min bästa vän och min grund att stå på finns inte längre kvar på jorden. Det gick i alla fall väldigt snabbt och smidigt att säga upp nummret och efteråt ringde jag till henne en sista gång, men hon svarade inte. Och nummret vad avstängt. Farmors nummer var det första jag lärde mig. Jag kommer ihåg att jag brukade tänka att det liknade ett R att slå. Jag ringde jämt dit när jag vad arg och sa: pappa är dum, och så pratade vi tills det kändes bättre. Lill gumman, eller lilljäntan kallade hon mig ofta. Det var farmor och jag och hon kunde skydda mig mot allt. Åh vad jag saknar dig. Den enda som kan trösta mig just nu är du. Vi träffade även begravningsplaneraren idag. Det blir röda rosor med liljekonvaljer på en vit kista. På dekorationen står det : Vi möts igen. För farmor, jag är säker på att vi möts igen. På något vis, och tills dess kommer jag att sakna dig något otroligt. Men jag vet att du alltid kommer att finnas och vaka och vara nära mig. Och jag kommer aldrig någonsin glömma någonting med dig. Tills vi ses igen så vill jag att du ska veta att du är min förebild, jag vill växa upp och bli precis som du. Lika snäll och godhjärtat. Jag vill även att du ska veta att du är den starkaste människa jag har träffat och jag älskar dig av hela mitt hjärta. Farmor, tills vi möts igen så får du ta igen den tid du har förlorat med farfar. Jag saknar er båda så att mitt hjärta håller på att gå sönder. Men jag älskar er tillräckligt mycket för att veta att ni har det så bra där ni är nu!