Emma

I går när jag vaknade, så kände jag på en gång, att detta skulle bli en dålig dag. Jag kilade upp på pappas jobb för att hämta bilnycklarna. Pappa sa att bilen stod vid Frasses så jag sprang upp till söder från stan, med mitt onda knä för att hinna till ortopeden. Väl uppe på söder så finns det ingen bil, ringer till pappa mindre hysterisk och han blir hysterisk för att jag inte föstår var bilen står. Efter ytterligare 10 minuter, jag gråtande, pappa skrikande hittar jag bilen. Inte vid Frasses, utan vid Frans! STOOR SKILLNAD! 

Hur som haver. Jag hinner till doktorn, och där får jag ett besked om mitt knä. Det finns ingenting att göra. Jag ska äta medicin, åka upp på ortopedtekniska och gå på sjukgymnastik. MEN jag kommer alltid att ha ont. Det kan bli bättre med alla de där faktorerna men det kan aldrig bli helt bra. Nu ber jag till gud att det blir bättre, så att jag kan springa, simma och jobba utan att ha ont. 

Resten av dagen, var jag mindre deppig.

Idag däremot vaknade jag och kände att denna dag kommer att bli fantastisk.  Helt fantastisk! :)