Emma

Ända sedan jag skapade denna blogg tycker jag själv att jag har skrivit ganska deppigt väldigt många gånger, och om jag ser tillbaka på  de senaste åren så har jag inte varit lika glad och uppåt som jag har varit tidigare. Eller, jag har varit glad, självklart har jag skrattat hur mycket som helst och varit glad på det sättet. Men ångesten har alltid varit nära till hands, det har funnits oktober ångest, söndagsångest, ensamhetsångest, skolångest och framtidsångest. 

Ja, de senaste åren har varit väldigt tuffa av olika anledningar. 

Och jag skriver inte det här för att konstatera att det har varit tungt, för att jag har inte insett att det har varit så tungt som det har varit med bland annat skolan förstän nu när jag har tid att tänka och vila.

Sedan Juni, slutet av Maj, har jag känt mig glad på riktigt igen, inte bara som ett skal utan hela vägen innifrån. Stressen är för tillfället över, och det är otroligt skönt. Jag tror faktiskt inte att jag har mått så här bra som jag gör nu någon gång under hela mitt liv. Livet ler åt mig och allt känns underbart. Jag känner mig hög på livet, det är verkligen inte likt mig att gå och småle för mig själv åt massor av småsaker. Jag vet inte vad som har hänt med mig men jag mår så fruktansvärt otroligt bra just nu.


Och ja, livet är en gåva, den största gåvan man kan få. Man ska ta vara på all tid man får, göra alla saker man vill och leva varenda minut. För att det är faktiskt så att de människor som fått ut mest av livet är inte de som levt ett helt sekel. Det är de som har levt varenda minut, oavsett hur många år de har levt, som har fått ut mest av livet.


Här lever jag och jones varenda minut på Grekland!