Emma

Ibland blir det odrägligt. Odrägligt att leva med det hål som du har lämnat efter dig. Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta. Jag saknar dig så att det gör ont. Ibland brukar jag tänka: "åh, jag måste ringa och berätta det här", eller "jag kan väl bara köra förbi och se om du är hemma". Men innan jag har tänkt klart tanken så inser jag att jag kan inte ringa, eller att jag kan inte köra förbi.

Det är så mycket som händer i mitt liv som jag skulle vilja prata med dig om. Bara få krama om dig, få vara hos dig. Jag skulle göra precis vad som helst för att få träffa dig en enda dag till.

Ibland får jag panik. Panik för att jag inser att jag aldrig mer så länge jag lever kommer att få träffa dig. Jag ska leva en hel livstid utan dig. Jag ska gå igenom framgångar och motgångar, förhoppningsvis se mina eventuella barn växa upp, gifta mig mm och du kommer inte att vara med mig. Inte fysiskt i alla fall.

Du gick bort alldeles för tidigt, farmor, och jag skulle så gärna vilja ha dig här hos mig just nu. Jag föstår inte hur jag ska klara av en hel livstid utan dig när det redan känns som att det var en livstid sedan vi sågs sist.

Jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra. Jag kommer aldrig att glömma dig och jag kommer att sakna dig tills mitt hjärta slutar att slå, tills vi ses igen, min älskade ängel!