Det handlar inte om alla gånger du faller,
det handlar om alla gånger du tar dig upp.
Ibland känner jag mig så liten, nästa obefintlig. Som om allting bara är emot mig och att jag bara vill krypa upp i ett litet hörn och gömma mig. Gömma mig från allt. Göra mig okontakbar. Bara för att få rensa huvudet.
Jag tycker, rätt ofta, att livet är orättvist. Jag har en underbar familj, underbara vänner och jag har haft och har fortfarande alla världens möjligheter framför mig. Alla i min omgivning har alltid sagt att det inte finns en enda sak som jag inte kan klara av. Utåt sätt har jag ingenting att klaga på och jag borde inte få tycka att livet är orättvist. MEN, jag har gjort alla rätt man kan göra i livet när man är så ung som mig. Jag har skött skolan, och dessutom varit ganska duktig på det. Jag har jobbat och tjänat ihop mina egna pengar, och dessutom sparat en hel del. Jag har varit EXEMPLARISK på alla sätt och vis. Det tycker jag själv. Så varför ska då just jag utsättas för alla möjliga olika påfrestningar? Jag har bokstavligen talat blivit knuffad ner i det mörkaste hål man kan bli knuffad i OM OCH OM IGEN. Därför tycker jag att livet är orättvist. Jag har aldrig förtjänat det här. Inget utav det.
Å andra sidan är jag imponerad av mig själv. Jag har OM OCH OM igen rest mig upp. Tagit mig igenom all skit och alltid kommit starkare ur det. Jag förstår inte hur jag har klarat av att gå igenom vissa saker men jag har gjort det, och dessutom har jag alltid haft min värdighet kvar. För hur många gånger har jag tappat fästet och flippat? Ingen gång. Även fast jag många gånger har varit mycket nära. Nej, jag är helt enkelt stolt över mig själv. För att jag aldrig har gett upp. Jag vet vem jag är och sedan skiter jag fullständigt i vem andra tror att jag är. En sak är definitivt säker, och det är att jag är tusen gånger starkare än vad jag var förut, och det gör mig imponerad av mig själv. Jag är världens starkaste kvinna, och jag tycker att jag är värd att höra det från mig själv.
Jag antar att det inte räknas hur många gånger man faller. Det som räknas är hur många gånger man tar sig upp igen.
Jag tycker, rätt ofta, att livet är orättvist. Jag har en underbar familj, underbara vänner och jag har haft och har fortfarande alla världens möjligheter framför mig. Alla i min omgivning har alltid sagt att det inte finns en enda sak som jag inte kan klara av. Utåt sätt har jag ingenting att klaga på och jag borde inte få tycka att livet är orättvist. MEN, jag har gjort alla rätt man kan göra i livet när man är så ung som mig. Jag har skött skolan, och dessutom varit ganska duktig på det. Jag har jobbat och tjänat ihop mina egna pengar, och dessutom sparat en hel del. Jag har varit EXEMPLARISK på alla sätt och vis. Det tycker jag själv. Så varför ska då just jag utsättas för alla möjliga olika påfrestningar? Jag har bokstavligen talat blivit knuffad ner i det mörkaste hål man kan bli knuffad i OM OCH OM IGEN. Därför tycker jag att livet är orättvist. Jag har aldrig förtjänat det här. Inget utav det.
Å andra sidan är jag imponerad av mig själv. Jag har OM OCH OM igen rest mig upp. Tagit mig igenom all skit och alltid kommit starkare ur det. Jag förstår inte hur jag har klarat av att gå igenom vissa saker men jag har gjort det, och dessutom har jag alltid haft min värdighet kvar. För hur många gånger har jag tappat fästet och flippat? Ingen gång. Även fast jag många gånger har varit mycket nära. Nej, jag är helt enkelt stolt över mig själv. För att jag aldrig har gett upp. Jag vet vem jag är och sedan skiter jag fullständigt i vem andra tror att jag är. En sak är definitivt säker, och det är att jag är tusen gånger starkare än vad jag var förut, och det gör mig imponerad av mig själv. Jag är världens starkaste kvinna, och jag tycker att jag är värd att höra det från mig själv.
Jag antar att det inte räknas hur många gånger man faller. Det som räknas är hur många gånger man tar sig upp igen.
Kommentarer
Trackback
