Emma

Åh vad jag är förjävla taggad inför kvällen! Det blir en lugn kväll för min del. Jag håller mig stadig medens alla andra vinglar! Det blir bäst och roligast så :) Dessutom är jag fortfarande förkyld och vill inte bli mer sjuk.

MEN man kan var taggad i alla fall! Det blir maskeradparty med brudarna! Kan det bli bättre? Vi börjar lite smått hos mig jag, Jessica och Elin. Därefter åker vi vidare till Mathilda och sen så blir det krogen eller någon annan hemmafest. Kvällen kan inte bli misslyckad!
Jag ska vara Catwoman i alla fall och Elin & Jessica ska vara djävular! Jag provade precis outfiten och valde skor till, det kommer att bli så bra! 

Nu ska jag sätta mig och plugga lite teori, kan ju behövas då jag har teoriprovet på tisdag! Lite senare ska jag och Tavos mamma åka och till valbo och kolla på en TV åt honom. Han är i borlänge så han kunde inte följa med själv :)

Ikväll kör vi brudar!

Bilder dyker upp sen!

3 år.

Idag har det gått tre år sedan telefonen ringde halv 2 på natten. Det har gått 3 år sedan jag vaknade av ett ryck, förstod att det var allvarligt och såg mammas panik i ögonen. Det har gått 3 år sedan jag trodde att min morfar hade åkt in ytterligare en gång med ambulans. Jag trodde fel, det var inte morfar. Paniken steg i mammas ögon för att hon insåg att hon kunde förlora en son.

Klockan 01.30, ringer telefonen och en sköterska berättar att vi måste skynda oss till sjukhuset för att det är väldigt allvarligt med Mattias. En kvart innan har han blivit nedknuffad utan för Hang Loose Bar och slagit huvudet i en gatusten som konsekvens av ett krogbråk. Oprovocerat våld kallas det. Redan i ambulansen kan sjukvårdspersonal konstatera att Mattias har drabbats av hjärnblödningar, då hans ögon vänder sig innåt och han blir medvetslös.
Mamma och pappa skyndar sig till sjukhuset där de möter upp Mattias dåvarande flickvän. Jag och lillebror ringer till Jessica och hennes mamma och frågar om vi kan få sova hos dom. Mitt i natten ringer vi och väcker dom och de säger åt oss att vi får komma när vi vill. De ställer upp. Så vi går dit. Jag ser till så att Lillebror somnar i Jessicas säng medans jag och Kattarina sätter oss vid deras köksbort och pratar. Vi kommer på att vi måste ställa om klockan för att det är vintertid som gäller. Jag kommer ihåg rädslan av att inte ha kontroll över situationen och inte veta vad som kommer att hända. Inte veta om han klarar natten och inte få vara där och veta på en gång. Tack Jessica och Kattarina för att ni fanns den natten!
Vid femtiden ringer pappa och väcker mig, då är han på väg hem från sjukhuset medens mamma och Camilla sitter i en taxi på väg till Akademiska sjukhuset. Mattias flyger dit i ambulanshelikopter, ingen vet om han ens kommer att överleva resan till Akademiska.

Jag sov inte mycket den natten och så fort jag vaknade så gick jag och lillebror hem till pappa. Mormor kom förbi och var helt knäckt. Hon tog med sig Lillebror hem till sig och jag och pappa packade mammas väska med nödvändiga saker som hon kunde behöva då vi inte visste hur länge de skulle vara kvar i uppsala. Därefter åkte vi till Camillas lägenhet där Vickan mötte upp mig för att ge mig Millans saker, även Vickan grät och sa att vi måste hälsa Mattias att vakna fort. Därefter åkte vi mot Akademsika sjukhuset och Storebror.

I bilen så vinkade både jag och pappa åt gubben i Björklinge. Pappa sa att han måste vinka utifall att, han vinkar aldrig annars.

Väl framme så fick vi åka upp till NIVA, neuro-intensiv-vårds-avdelningen, och träffa mamma och Millan. Vi satt i ett pyttelitet väntrum med flera andra som hade sina anhöriga inne på samma avdelning. Jag vet inte hur lång tid vi satt där, efter ett tag kom det in en sköterska som frågade efter anhöriga till Mattias. Jag och pappa fick gå in först eftersom att vi  inte hade träffat honom innan. I salen där han vårdades låg det flera andra personer, medvetslösa med olika former av hjärnskador. När jag såg honom i sängen, med slangar överallt, då bröt jag ihop. Benen vek sig och en sköterska skyndade sig fram med en stol som jag fick sitta på brevid honom. Det gjorde så jävla ont att se sin storebror så skadad. Så liten och skör. Det känndes som att han skulle gå av bara man rörde minsta lilla på honom. Och det pep överallt, slangar med rörelsedetektorer utifall att man kom åt dom, respiratorn, hjärtslagen, syresättningen, ja allt lät. Efter att vi hade varit där inne ett tag gick pappa ut och Camilla och Mamma kom in. Då besökstiden var över så åkte jag och pappa hem igen medens mamma och Millan sov kvar i ett jourrum på sjukhuset. På hemvägen stannade vi och åt på Statoil. Jag åt en halv korv, det var det enda jag åt den dagen. 

I lite mer än en vecka låg Mattias i respirator, medvetslös, innan läkarna kunde väcka honom. Vi visste inte hur han skulle fungera då. Fanns det permanenta hjärnskador? Personlighetsförändringar? Störningar? Kunde han prata? Visste han vilka vi var?

Mattias vaknade, och pratade, och var sig själv. Efter något dygn så fick han komma hem till vårat sjukhus, för att sedan flyttas vidare till hjärnskaderehab.

Ett av mina starkaste minnen är ifrån då jag fick träffa honom för första gången sedan han hade vaknat. Jag var livrädd för att han inte skulle komma ihåg mig. Sköterskan frågade då jag kom in i hans rum om han visste vem det var som kom in. Mattias svarade: Lillasyster. Sedan grät vi båda två och kramade om varandra.

Vi hade tur. En fruktansvärd tur i oturen.

Detta dygn för prick tre år sedan i dag är utan minsta tvekan ett av de värsta dygnen i mitt liv. Men jag är glad att vi gick igenom det. Jag är på någon vis glad över att det hände oss. Vi kom varandra betydligt mycket närmare, och det man inte dör av gör en starkare. Eller hur?  

Dom kallar det oprovocerad krogsvåld, ni vet, sådant som förstör människors liv.
   

Vi kom precis upp till stugan, jag och Carina ska övningsköra i morgon så därför åkte vi upp redan idag.

I söndags ringde Mr T och ville ha sällskap, så jag gick dit och så kollade vi på filmen UP som var riktigt gullig, och bra. Sedan somnade vi  direkt efter filmen. I går kikade vi på en annan film, eller vi såg faktiskt två, men jag kommer inte ihåg vad någon av dom heter. De var bra i alla fall! Vi hade en riktig slö dag i går, gick inte ut genom dörren på hela dan. Bara tog det lugnt, jag kollade på när han spelade tvspel och sen så spelade vi sims 3 tillsammans! Sedan letade vi även efter Mr T:s lillasysters råtta som hade sprungit bort. Först letade vi på dagen, men sedan gav vi upp för att den var omöjlig att hitta. När vi började leta hade den varit borta i ca 2 dagar. Senare på kvällen så skulle vi prova att leta lite till, så vi la ut lockbete (läs mat) och släckte lamporna. Och självklart så kom råttan fram! Mr T fångade den med händerna och sedan väckte vi Mr T:s mamma så att hon skulle få veta att vi hade hittat råttan. Mr T:s lillasyster är nämligen inte hemma, och hon får absolut inte veta att dom hade bort råttan när hon inte var hemma, hon blir nog sur då. Men nu är i alla fall problemet löst och råttan är tillbaka i sin bur igen! :) 

I morse skyndade jag mig hem och städade och packade, sedan åkte jag och Miss J ner på stan och fikade lite. Städade även på kliniken. Mamma och lillebror kom och hämtade mig och så åkte vi upp till stugan direkt.
Nu sitter jag här och har precis lagt på efter att ha pratat i telefon med Mr T. Snart ska jag gå och sova. Jag har ont i halsen och är täppt i näsan, så jag behöver nog sova tidigt. I morgon ska jag och Carina som sagt övningsköra, snart har vi uppkörning och teori! 


You mean the world to me,


  

But you own the place
Where all my thoughts go hiding
Right under your clothes
Is where I'll find them,.

I'm going to love you a little bit more,.



Det har faktiskt varit en väldigt bra helg. Fredagen var kanon, tack tjejer! I lördags så tog jag det bara lugnt och igår hade jag en mysdag :) Miss ML kom förbi för att plugga men det blev inte så mycket av med det kan man säga! Mr T har också varit här i några timmar idag.

Ibland, vissa dagar, ibland bara vissa stunder, så får jag den där känslan av att känna mig hel. Att allt i mitt liv är komplett och att jag inte kan ha det bättre än jag har. Det är en känsla av lycka som rusar genom hela kroppen och jag blir så överväldigad att jag direkt måste berätta om denna känsla för någon i min närhet för att jag inte ska glömma bort den.
Jag känner mig hel, jag vet vad jag vill göra med resten av mitt liv. Jag vet vilka som finns i alla lägen, jag vet vart jag har folk. Jag har underbara föräldrar som skulle göra vad som helst för mig. Perfekta syskon.  Jag vet vem jag vill leva resten av mitt liv med, jag vet hur jag vill ha det, och jag kommer kämpa tills mina ben viker sig för vad jag vill. Jag vet helt enkelt, och det känns helt underbart!

Jag känner mig komplett, hel, lycklig. Jag är tacksam för allt jag har fått, jag är tacksam för allt jag har fått kämpa för, för allt jag inte fått gratis. Jag är tacksam för den person mina föräldrar uppfostrade mig till att bli, jag är tacksam för alla händelser som har gjort mig till den jag är.

Jag är tacksam för att jag är jag, för att jag lever det liv jag lever, och för att jag har de människor i mitt liv som jag vill ha runt omkring mig.

Jag älskar er, och jag ska göra precis allt i min makt för att ni ska veta om det. Jag gör vad som helst för er. Ni vet vilka ni är!

Jag är hel!


För att du gör mig hel,.