Min ängel,.
Idag hade vi farmors begravning. Jag trodde så innerligt att begravningen skulle få mig att förstå att hon är borta, men på någotvis så vill min hjärna inte fatta. Jag VET att hon är borta, men det känns inte som så.
Begravningen var i alla fall väldigt fin, och väldigt jobbig. Jag lade två rosor, en blomma från famors orkidé, en sten där det stod "Min ängel" och ett brev som jag själv har skrivit, på kistan. Allt utom rosorna kommer att kremeras med farmor. Det känns väldigt bra att jag skrev ett kort brev som ingen annan fick läsa som farmor fick med sig i kistan. Det var alltid jag och farmor.
Farmor var min pelare här på jorden, som jämt höll mig uppe, någon jag alltid oavsett vad det var kunde lita på och söka tröst hos. Nu är farmor min skyddsängel. Och jag är hundra procent säker på att hon finns där och vakar över mig. För om hon inte fanns där då borde jag känna mig ensam, men det gör jag inte.
Ord kommer aldrig att kunna beskriva hur mkt jag älskar dig, farmor. Du är förevigt saknad och det gör så jävla ont att veta att jag ska leva ett helt liv utan dig.
Nästan varenda dag händer det saker i mitt liv och jag tänker jämt att jag ska ringa och berätta det för dig. Sen går en millisekund och jag inser att jag kan inte ringa. Dels för att det inte finns något nummer kvar och dels för att du ändå inte skulle svara.
Jag är glad att jag alltid har någon där som tar emot mig när jag faller. När allt känns hopplöst så finns det alltid någon där som fiskar upp mig. Speciellt en person. Fast den enda som skulle kunna ta bort allt det här jobbiga, det är du farmor.
Jag skulle gå över havet, bestiga alla världens berg, vandra genom öken fram och tillbaka, för en enda dag till med dig.
Samtidigt så känner jag att det fanns inte en enda sak osagd mellan oss. Jag ångrar ingenting som jag inte gjorde. Jag har gjort allt jag har kunnat för dig. Och jag skulle göra det tusen gången om. Men det vet du mycket väl.
Jag tänker inte säga att begravningen var någon form av ett farväl. För det var det inte. Jag vägrar att ta farväl av dig. Jag vet att du alltid kommer att finnas där, tills vi ses igen, det vet jag nämligen att vi kommer att göra. Älskade, älskade farmor!
Och huvudsaken farmor, vilket avstånd det än är mellan oss, så är det viktigaste att du alltid finns i mitt hjärta och det gör du!
Begravningen var i alla fall väldigt fin, och väldigt jobbig. Jag lade två rosor, en blomma från famors orkidé, en sten där det stod "Min ängel" och ett brev som jag själv har skrivit, på kistan. Allt utom rosorna kommer att kremeras med farmor. Det känns väldigt bra att jag skrev ett kort brev som ingen annan fick läsa som farmor fick med sig i kistan. Det var alltid jag och farmor.
Farmor var min pelare här på jorden, som jämt höll mig uppe, någon jag alltid oavsett vad det var kunde lita på och söka tröst hos. Nu är farmor min skyddsängel. Och jag är hundra procent säker på att hon finns där och vakar över mig. För om hon inte fanns där då borde jag känna mig ensam, men det gör jag inte.
Ord kommer aldrig att kunna beskriva hur mkt jag älskar dig, farmor. Du är förevigt saknad och det gör så jävla ont att veta att jag ska leva ett helt liv utan dig.
Nästan varenda dag händer det saker i mitt liv och jag tänker jämt att jag ska ringa och berätta det för dig. Sen går en millisekund och jag inser att jag kan inte ringa. Dels för att det inte finns något nummer kvar och dels för att du ändå inte skulle svara.
Jag är glad att jag alltid har någon där som tar emot mig när jag faller. När allt känns hopplöst så finns det alltid någon där som fiskar upp mig. Speciellt en person. Fast den enda som skulle kunna ta bort allt det här jobbiga, det är du farmor.
Jag skulle gå över havet, bestiga alla världens berg, vandra genom öken fram och tillbaka, för en enda dag till med dig.
Samtidigt så känner jag att det fanns inte en enda sak osagd mellan oss. Jag ångrar ingenting som jag inte gjorde. Jag har gjort allt jag har kunnat för dig. Och jag skulle göra det tusen gången om. Men det vet du mycket väl.
Jag tänker inte säga att begravningen var någon form av ett farväl. För det var det inte. Jag vägrar att ta farväl av dig. Jag vet att du alltid kommer att finnas där, tills vi ses igen, det vet jag nämligen att vi kommer att göra. Älskade, älskade farmor!
Och huvudsaken farmor, vilket avstånd det än är mellan oss, så är det viktigaste att du alltid finns i mitt hjärta och det gör du!
Dag 3: Mina föräldrar
Jag ligger cirka 7 dagar efter i mitt bloggschema. Jag får skylla det på att jag aldrig har tid att sitta vid datorn!Här kommer i alla fall Dag 3 som handlar om mina föräldrar.
Under min uppväxt har det inte alltid varit självklart att en människa har två föräldrar, en mamma och en pappa. Vetskapen om att en förälder kan vara död har alltid funnits väldigt nära i och med att min brors pappa dog när han bara var 12 år gammal, och när jag var liten var jag alltid rädd för att någon av mamma och pappa skulle dö eftersom att jag visste att det kunde hända vem som helst.
Jag har haft turen att växa upp med båda mina föräldrar och hela familjen har alltid bott under samma tak (tills Mathias blev stor och flyttade hemifrån). Min mamma och pappa har alltid varit stabila föräldrar som har tagit hand om mig och mina syskon på ett fantastiskt sätt. Vi har alltid haft en stabil miljö hemma och man kan helt klart säga att vi har haft en perfekt uppväxt.
Min mamma fick sitt första barn när hon endast var 18 år fyllda. Trots att hon hade en bäbis valde hon att studera och pluggade till socionom. Efter hennes socionom examen har hon arbetat på väldigt många olika ställen inom det och just nu arbetar hon som familjehemskonsulent i Tierp. Mamma har även alltid haft ett stort intresse för att sy och när jag och min lillebror föddes så valde mamma att starta sin egna firma i källaren så att hon kunde vara hemma med oss. Jag började inte på dagis först jag var 5 år gammal!
Min pappa började att studera till civilingenjör efter att ha studerat natur på Vasa och gick den utbildningen i ett halvår. Därefter hoppade han av och sökte in till käftis i stället. Under våran uppväxt jobbade pappa på folktandvården i Andersberg men för cirka 8 år sedan sade han upp sig efter 22 år där och startade sin egna klinik på Drottningatan i Gävle.
Jag har många minnen med mina föräldrar från min barndom och jag tänkte nämna ett varsitt som jag minns extra starkt med dom båda.
Ett minne med mamma är när hon sydde Hannas, våran grannes, balklänning. Jag kommer ihåg hur jag satt i källaren och tittade på Hanna och tyckte att hon var så otroligt fin. Jag fick prova Hannas klackskor och jag kommer ihåg hur jag tänkte att en dag då ska jag få vara så där fin och gå runt i klackskor. Det är ett väldigt glatt minne för att jag var så stolt över att jag hade en mamma som kunde sy så fina klänningar och göra tjejer fina.
Ett minne med pappa är när han skulle skjutsa mig till skolan. Jag visste precis vägen men min pappa, som sitter och funderar och är i andra världar i bland glömde bort vart han skulle svänga. Det hela slutade med att han körde förbi en gång och jag skrek allt jag kunde att han måste backa. När han hade backat så körde han förbi en gång till och jag skrek. Han backade och körde förbi igen! Den fjärde gången kom han ihåg att svänga in på vägen som ledde till skolan. Jag var helt galen på han för att jag ville inte komm försent!
Jag har världens bästa föräldrar och jag vet inte vad jag skulle göra utan dom!
Under min uppväxt har det inte alltid varit självklart att en människa har två föräldrar, en mamma och en pappa. Vetskapen om att en förälder kan vara död har alltid funnits väldigt nära i och med att min brors pappa dog när han bara var 12 år gammal, och när jag var liten var jag alltid rädd för att någon av mamma och pappa skulle dö eftersom att jag visste att det kunde hända vem som helst.
Jag har haft turen att växa upp med båda mina föräldrar och hela familjen har alltid bott under samma tak (tills Mathias blev stor och flyttade hemifrån). Min mamma och pappa har alltid varit stabila föräldrar som har tagit hand om mig och mina syskon på ett fantastiskt sätt. Vi har alltid haft en stabil miljö hemma och man kan helt klart säga att vi har haft en perfekt uppväxt.
Min mamma fick sitt första barn när hon endast var 18 år fyllda. Trots att hon hade en bäbis valde hon att studera och pluggade till socionom. Efter hennes socionom examen har hon arbetat på väldigt många olika ställen inom det och just nu arbetar hon som familjehemskonsulent i Tierp. Mamma har även alltid haft ett stort intresse för att sy och när jag och min lillebror föddes så valde mamma att starta sin egna firma i källaren så att hon kunde vara hemma med oss. Jag började inte på dagis först jag var 5 år gammal!
Min pappa började att studera till civilingenjör efter att ha studerat natur på Vasa och gick den utbildningen i ett halvår. Därefter hoppade han av och sökte in till käftis i stället. Under våran uppväxt jobbade pappa på folktandvården i Andersberg men för cirka 8 år sedan sade han upp sig efter 22 år där och startade sin egna klinik på Drottningatan i Gävle.
Jag har många minnen med mina föräldrar från min barndom och jag tänkte nämna ett varsitt som jag minns extra starkt med dom båda.
Ett minne med mamma är när hon sydde Hannas, våran grannes, balklänning. Jag kommer ihåg hur jag satt i källaren och tittade på Hanna och tyckte att hon var så otroligt fin. Jag fick prova Hannas klackskor och jag kommer ihåg hur jag tänkte att en dag då ska jag få vara så där fin och gå runt i klackskor. Det är ett väldigt glatt minne för att jag var så stolt över att jag hade en mamma som kunde sy så fina klänningar och göra tjejer fina.
Ett minne med pappa är när han skulle skjutsa mig till skolan. Jag visste precis vägen men min pappa, som sitter och funderar och är i andra världar i bland glömde bort vart han skulle svänga. Det hela slutade med att han körde förbi en gång och jag skrek allt jag kunde att han måste backa. När han hade backat så körde han förbi en gång till och jag skrek. Han backade och körde förbi igen! Den fjärde gången kom han ihåg att svänga in på vägen som ledde till skolan. Jag var helt galen på han för att jag ville inte komm försent!
Jag har världens bästa föräldrar och jag vet inte vad jag skulle göra utan dom!
Dag 2- Min första kärlek
Min första kärlek finns det så mycket att skriva om att jag förmodligen skulle kunna skriva en hel bok. Jag ska försöka att få det relativt kortfattat men det blir svårt!
Jag träffade min första kärlek i början av juni 2007 första gången, och vi var bara 16 år gamla. En barnslig ålder. Platsen vi träffades vid var ett ställe som kallas för Torpet och där var vi ofta när vi var yngre och rökte vattenpipa och liknande. Hur som helst så kände jag på en gång att det var någonting speciellt med den här killen men när min bästa vän Jessica frågade mig om jag ville "ha honom" så svarade jag nej. Fast det var en lögn, jag ville "ha honom". Jag minns inte om det var samma kväll eller efter några dagar som jag addade honom på msn. Jag hade ALDRIG addat en kille förut. Det var jag för feg för. Hela sommaren chattade vi. Vi kunde inte ses för att han hade åkt till Colombia för att hälsa på sin familj. Tidsskillnaden mellan Sverige och Colombia är cirka 6h, och jag satt upp VARENDA kväll till tolv då jag visste att han skulle logga in. Klockan var för honom 6 på eftermiddagen och han loggade in samma tid varenda kväll och jag satt och väntade. Ganska gulligt när man tänker efter.
I slutet av sommaren kom han hem och bara efter några dagar pussades vi för första gången. Den 9 november 2007 blev vi tillsammans.
Min första kärlek är min absoluta bästa vän. Ingen annan förstår mig så som han gör och det finns inte en enda gång som han inte har ställt upp för mig. Det finns inte heller någonting som jag inte skulle göra för hans skull. Han vet även exakt vad som kan få mig glad när jag är ledsen och han har tröstat mig och stöttat mig när det har varit som allra mest jobbigt med allt i livet. Ja, han vet helt enkelt allt om mig. Varenda liten detalj, och jag är så glad att jag vågade släppa in honom.
Det finns tusen saker till som jag skulle kunna säga om min första kärlek men jag slutar med "What would it take" och det är bara han som förstår var jag menar :)
Dag 1- Om mig
Då var det äntligen dags för inlägg nummer 1: Om mig. Jag antar att det flesta dom kikar in här vet det mesta om mig men då får ni helt enkelt läsa igen! Eftersom att jag skriver från mobilen så kan jag tyvärr inte lägga upp några foton men det ska väl inte göra så mycket!
Den 30 juli 1991 föddes jag till världen. Jag fick namnet, döptes dock aldrig, Emma Kristina Persson. Det var otroligt nära att jag fick heta Hjördis. Tack och lov sade min bror nej till det. Namnet Kristina fick jag ärva av både min mormor och farmor som även har detta namn som mellannamn.
Som liten grundskolan fick jag ofta höra att jag skulle bli nästa Astrid Lindgren och jag hade en enorm fantasi. Alla dessa positiva kommentarer som jag fick under grundskolan har förmodligen bidragit till min enorma motivation och lust över skolan. I våras gick jag tod jag studenten från teknikprogrammet med inriktningen vetenskap med toppbetyg och jag har lyckats få till mig hela 4 stycken stipendium!
Jag har genomgått 4 stora kriser under mitt liv. Den första kom i och med att min farfar dog 2001. Vi var som en länk jag och farfar och det var svårt som tioåring att lära sig att han inte skulle komma tillbaka. 2006 kom nästa kris i och med att min äldre bror fick ett flertal hjärnblödningarna som konsekvens av ett krogbråk. Hösten 2008 kom ytterligare en kris där jag frågasatte otroligt mycket i mitt liv och förlorade en hel del vänner men samtidigt vann ett fåtal som hjälpte mig ur. Just nu genomgår jag den sista, att lära mig leva utan farmor som gick bort på samma dag som farfar. Farmor var, eller är, min bästa vän och saknaden är obeskrivlig.
Jag har haft en otroligt bra uppväxt men världens bästa familj och jag har även haft turen att träffa världens finaste människor men dom nämns i senare inlägg!
Om jag skulle säga var jag tycker bäst om med mig själv som avslut så gillar jag min envisa sida och min rättvisa sida. Jag vet även att jag är en person som man kan lita på och jag har ett stort hjärta. Jag tycker även att jag är en stark människa!
Den 30 juli 1991 föddes jag till världen. Jag fick namnet, döptes dock aldrig, Emma Kristina Persson. Det var otroligt nära att jag fick heta Hjördis. Tack och lov sade min bror nej till det. Namnet Kristina fick jag ärva av både min mormor och farmor som även har detta namn som mellannamn.
Som liten grundskolan fick jag ofta höra att jag skulle bli nästa Astrid Lindgren och jag hade en enorm fantasi. Alla dessa positiva kommentarer som jag fick under grundskolan har förmodligen bidragit till min enorma motivation och lust över skolan. I våras gick jag tod jag studenten från teknikprogrammet med inriktningen vetenskap med toppbetyg och jag har lyckats få till mig hela 4 stycken stipendium!
Jag har genomgått 4 stora kriser under mitt liv. Den första kom i och med att min farfar dog 2001. Vi var som en länk jag och farfar och det var svårt som tioåring att lära sig att han inte skulle komma tillbaka. 2006 kom nästa kris i och med att min äldre bror fick ett flertal hjärnblödningarna som konsekvens av ett krogbråk. Hösten 2008 kom ytterligare en kris där jag frågasatte otroligt mycket i mitt liv och förlorade en hel del vänner men samtidigt vann ett fåtal som hjälpte mig ur. Just nu genomgår jag den sista, att lära mig leva utan farmor som gick bort på samma dag som farfar. Farmor var, eller är, min bästa vän och saknaden är obeskrivlig.
Jag har haft en otroligt bra uppväxt men världens bästa familj och jag har även haft turen att träffa världens finaste människor men dom nämns i senare inlägg!
Om jag skulle säga var jag tycker bäst om med mig själv som avslut så gillar jag min envisa sida och min rättvisa sida. Jag vet även att jag är en person som man kan lita på och jag har ett stort hjärta. Jag tycker även att jag är en stark människa!
Listan!
Godmorgon! Jag glömde tyvärr bort att skriva inlägget med Om mig igår. Jag var alldeles för trött! Idag ska jag inte glömma bort det! Nedanför finns nu alla punkter på bloggschemat som jag ska följa. Man skriver alltså ett inlägg per dag.
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Platser jag besökt
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Platser jag besökt
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Bloggschema!
Efter en svinkall dag i Furuvik är jag nu hemma och nyduschad! Det är riktigt mysigt i Furuvik nu problemet är bara kylan!
Jag har bestämt mig för att härma min vän Matilda och köra på ett Bloggschema. Bara för att annars skriver jag bara så deppiga saker just nu! Hur som haver så går schemat ut på att man, under 30 dagar, skrivet ett inlägg per dag som har en speciell rubrik. Jag skriver listan på rubriker sen! Första rubriken är i alla fall: Om mig, och den skriver jag lite senare ikväll:)
Nu ska jag och Matilda åka och köpa mys och sedan kika på film:)
Jag har bestämt mig för att härma min vän Matilda och köra på ett Bloggschema. Bara för att annars skriver jag bara så deppiga saker just nu! Hur som haver så går schemat ut på att man, under 30 dagar, skrivet ett inlägg per dag som har en speciell rubrik. Jag skriver listan på rubriker sen! Första rubriken är i alla fall: Om mig, och den skriver jag lite senare ikväll:)
Nu ska jag och Matilda åka och köpa mys och sedan kika på film:)
En evig saknad.
Jag saknar dig, mer och mer för varje dag, minut och sekund som går.
Jag saknar att ringa till dig.
Jag saknar din mat.
Jag saknar att berätta saker för dig.
Jag saknar ditt sätt att villkorslöst vara stolt över mig.
Jag saknar att få din kärlek.
Jag saknar att du aldrig vinkar till mig i fönstret längre.
Jag saknar att du inte finns i lägenheten när vi är där.
Jag saknar att inte ha dig levande med mig.
Jag är ledsen för att du inte finns längre.
Jag är ledsen för att du aldrig kommer att få träffa mina barn.
Jag är ledsen för att mina barn aldrig kommer att få träffa dig.
Jag är ledsen för att du inte fick leva tillräckligt länge för att få veta om jag kom in.
Jag är glad för allt du har gett mig.
Jag är glad för att du alltid har funnits där.
Jag är glad för att just jag fick världens bästa farmor.
Jag är glad för att vi var så nära, du var min bästa och jag var din bästa.
Jag har så många känslor men det är så svårt att få ut dom.
Jag älskar dig farmor, och ingenting kommer någonsin att ändra på det. Du är evigt saknar, men minst lika mycket älskad. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig. Det är som att någonting oerhört stort fattas!
Jag saknar att ringa till dig.
Jag saknar din mat.
Jag saknar att berätta saker för dig.
Jag saknar ditt sätt att villkorslöst vara stolt över mig.
Jag saknar att få din kärlek.
Jag saknar att du aldrig vinkar till mig i fönstret längre.
Jag saknar att du inte finns i lägenheten när vi är där.
Jag saknar att inte ha dig levande med mig.
Jag är ledsen för att du inte finns längre.
Jag är ledsen för att du aldrig kommer att få träffa mina barn.
Jag är ledsen för att mina barn aldrig kommer att få träffa dig.
Jag är ledsen för att du inte fick leva tillräckligt länge för att få veta om jag kom in.
Jag är glad för allt du har gett mig.
Jag är glad för att du alltid har funnits där.
Jag är glad för att just jag fick världens bästa farmor.
Jag är glad för att vi var så nära, du var min bästa och jag var din bästa.
Jag har så många känslor men det är så svårt att få ut dom.
Jag älskar dig farmor, och ingenting kommer någonsin att ändra på det. Du är evigt saknar, men minst lika mycket älskad. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig. Det är som att någonting oerhört stort fattas!
