Emma

Jag har en hjärnblödning. Denna hjärnblödning håller sakta men säkert på att ta mitt liv. Det är en stressrelaterad hjärnblödning och den heter MR T. I två hela veckor har jag suttit här hemma i Sverige medans min hjärnblödning har varit med två andras hjärnblödningar på semester i Bulgarien. I två veckor har jag oroat mig för att det ska hända någonting där nere, till min stora lycka (och förvåning) så har dessa tre hjärnblödningar tagit sig hem med livet i behåll till Skavsta. Men i skavsta tog det stopp. Min hjärnblödning har nämligen slut på pengar (för andra gången under den där resan) så pengaproblemet får jag snabbt fixa med hans mamma så att han åtminstone ska ha pengar till att ta sig till Gävle. När alla pengar är fixade och allt är klart inför hemresan då missar de där tre JÄVLA hjärnblödningarna tåget hem. En halvtimme efter planerad avgång så ringer hjärnblödningen och berättar detta, då har han samlat mod i en halvtimme för att klara av att berätta detta för mig. Nu sitter dom där, på en tågstation i Skavsta, utomhus, och väntar på tåget som går 08.08 i morgonbitti. Jag själv sitter här i Gävle och är psykiskt instabil!

På fredag åker Jessica, mitt magsår, till Bulgarien. Är det någon som vill slå vad om hur lång tid det tar innan jag går in i väggen?

Ja, så lång tid är det tills jag får tillbaka min dator. Alla bilder och alla filer försvinner. Men men, jag har en del bilder kvar på datorn och resten kan jag få av alla andra, typ sälenbilderna kan jag ta av Mr T och tjejkvällarna har ju brudarna. Det löser sig nog, :) Det som känns värst är att vara utan datorn i 3 veckor, att måste slåss med pappa och G i 3 veckor...


Fan, nu kom jag på att även all musik är ju borta! Jag får länsa Mr T:s dator helt enkelt :)

Nu ska jag ta tag i mig själv. Jag ältar så mycket och jag ältar det allt för länge. Jag vet att vissa har det jätte lätt för att komma över saker och gå vidare men jag är inte så, det tar längre tid för mig och jag är ganska duktig på att vara självkritisk och undra vad jag hade kunnat gjort annorlunda. Nu vet jag att det finns ingenting som jag kunde gjort annorlunda, det blev helt enkelt som det blev.  Alla dom val jag har gjort står jag för, jag står fast vid att jag faktiskt agerade så som kändes rätt och att det även känns rätt just nu. Samtidigt är jag så väldigt förvirrad, för att jag vet inte riktigt vem jag är längre och vad jag står för. Jag har tusen tankar och jag tänker hela tiden, det är därför jag tycker att det är så skönt att jobba. Där kan jag gömma mig, vara den Emma som jag nog egentligen är, Emma utan tankar.
Jag vet inte längre vad jag vill, och framförallt så vet jag inte riktigt hur jag ska komma till den punkt då jag vet vad jag vill.

Jag har förändrats så mycket under det senaste året, jag tycker inte på samma sätt och jag agerar inte på samma sätt som jag hade gjort för cirka ett år sedan.

Men nu får det vara nog, nu tar jag tag i mig själv, sätter på leendet och fortsätter att vara Emma, vem nu Emma än är!

Vi säger mycket, men vi vet så lite om oss själv. När ångesten och ensamheten kommer. Det stora svarta spöket ångesten.

Mitt ångestställe, mammas paradis.

Jag är hon som biter ihop, hon som bryter ihop och hon som många gånger önskar att bara få gömma sig under täcket och aldrig mer komma fram igen.
Jag är hon som går igenom men aldrig riktigt kommer över.
Jag är hon som kämpar för det hon vill ha, men jag är även hon som förlorar.
Jag ger aldrig upp, men ibland önskar jag att jag bara kunde orka kasta in handduken och inse att det är inte fel att misslyckas.
Jag är hon med hjärna, men som ändå inte kan förstå så simpla saker i livet.
Jag är mig själv, men det räcker inte alltid, så vem ska jag vara för att duga? Alltså inte duga för alla andra, utan duga för mig själv.
Jag är hon som tror att hon har koll på allt här i världen, på vad jag vill och hur jag ska komma dit, men jag vaknar snabbt upp i nästa sekund och inser att jag inte har en aning om vem jag är.
Jag är hon som vill så mycket men som kan så lite, jag är hon, ja jag är den där tjejer som kommer att kämpa hur mycket som helst, men jag kommer aldrig ändå att duga. Inte i mina egna ögon.
Jag är hon som tror att jag är stark ensam, även fast jag vet att jag är så svag som jag bara kan bli ensam.
Jag är tjejen som aldrig ger upp, även fast jag borde ha gjort det för länge sen.

Fan, vem i helvete är jag? Jag tappade bort mig själv, för så otroligt länge sedan.