You're a song, written by the hands of God.
When the friends are gone, and when the party is over. WE WILL STILL BELONG TO EACHOTHER!
Internet!
Tack vare att jag har fått mitt internet tillbaka så kan ni förvänta er lite mer uppdateringar här, så att ni vet vad jag gör om dagarna :)
Just nu är jag faktiskt i Gävle och det är SKÖNT att vara hemma. Vi är lediga onsdag och torsdag och därför tänkte jag passa på att åka hem så åker jag tillbaka till Örebro i morgon och kommer hem igen på fredag!
Nu ska jag försöka att plugga lite och sedan är det Days på tv. Tayra ligger och myser brevid mig, bluppisen! I kväll ska vi på bio med, lyx det är att vara hemma.
Nu ska jag försöka att plugga lite och sedan är det Days på tv. Tayra ligger och myser brevid mig, bluppisen! I kväll ska vi på bio med, lyx det är att vara hemma.
Som en diamant,.
Jag skulle vilja se på oss som en diamant. Till en början var vi bara en klump, med kanter åt alla håll och en skrovlig yta. Osymetriska helt enkelt. En oslipad diamant. Med tiden som har gått, med alla motgångar som vi har gått igenom. Med alla framgångar som vi har gått igenom. Med alla de gånger vi stått brevid och även bakom varandra i stark motvind, men även i medvind. Med allt som vi har gått igenom, allt som man möjligen kan göra. Vi har alltid haft varandra att luta oss mot när det har blåst hårt omkring oss. Med alla dessa erfarenheter blev våran oslipade och osymetriska diamant allt mer och mer symetrisk och slipad. De skrovliga ytorna blev sakta men säkert jämna och klara, och vi blev allteftersom starkare och starkare.
Jag vill se på oss som en diamant. Dels för att diamanter är uppbyggda av beståndsdelar som sitter ihop med de starkaste bindningarna i världen, precis som du och jag gör. Men även för att jag har hört att "Diamonds are forever", och även det är precis vad vi är. Vi är föralltid.
Jag vill se på oss som en diamant. Dels för att diamanter är uppbyggda av beståndsdelar som sitter ihop med de starkaste bindningarna i världen, precis som du och jag gör. Men även för att jag har hört att "Diamonds are forever", och även det är precis vad vi är. Vi är föralltid.
I could really use a wish right now.
Allt som inte dödar härdar, och det är så man får se på att motgångar här i livet. Det är bara bita ihop. Jag har allting jag någonsin har önskat mig. Jag har tillochmed mer än vad jag önskar mig. Och ingenting, INGENTING, ska få ändra på det. Inte någon heller för den delen.
...
Tell the devil I said Hey when you get back to where you are from,.
Shopaholic,.
Nu mår jag lite bättre! Det beror på två saker:
Förra veckan när jag och Sophie var på stan så hittade jag ett par jätte fina skor! Dom satt perfekt men jag kände att jag ville hålla i pengarna så jag tänkte att om dom stod kvar nästa gång jag kom dit så skulle jag köpa dom för att då vill ju Gud det. Idag gick jag och Anna på stan och då stod dom kvar! Hallelujah! 500 kr på Bianco! Jag har letat efter just sådana skor jätte länge!
Förra veckan när jag och Sophie var på stan så hittade jag ett par jätte fina skor! Dom satt perfekt men jag kände att jag ville hålla i pengarna så jag tänkte att om dom stod kvar nästa gång jag kom dit så skulle jag köpa dom för att då vill ju Gud det. Idag gick jag och Anna på stan och då stod dom kvar! Hallelujah! 500 kr på Bianco! Jag har letat efter just sådana skor jätte länge!
Sedan tänkte jag även att jag skulle behöva en ny väska. Så jag gick in på Åhlens för att kika efter en bra väska. Jag kikade lite på rean och så hittade jag en perfekt väska! Orginalpriset var 1395 kr. Ganska mycket. Och reapriset var 199kr !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vilket kap alltså! :)
Nu är min dag lite bättre :)
Nu är min dag lite bättre :)
Hemlängtan,
Just nu längtar jag hem. Jag vet att jag var hemma i går så jag borde inte längta hem idag men jag gör det ändå. Det känns som att mitt liv i Örebro går ut på skolan. Och, som idag, när jag slutar tidigt så vet jag inte vad jag ska göra resten av dagen och då längtar jag hem.
Jag har hela mitt liv i Gävle och där har jag aldrig tråkigt. Om jag har tråkigt kan jag bara ringa någon och så har jag någonting att göra. Här är det inte lika lätt. Inte än i alla fall. Och av den anledningen så längtar jag HEM!
Hemmet är där hjärtat är.
Jag har hela mitt liv i Gävle och där har jag aldrig tråkigt. Om jag har tråkigt kan jag bara ringa någon och så har jag någonting att göra. Här är det inte lika lätt. Inte än i alla fall. Och av den anledningen så längtar jag HEM!
Hemmet är där hjärtat är.
Sitter i skolan!
Nu har jag precis suttit i fem timmar och pluggat celler, vävnad och biopsi inför basgruppsmötet imorgon. Nu känner jag att det mesta sitter, men ska ändå gå igenom det lite senare ikväll!
Mitt mobila internet har slutat fungera så jag får tyvärr sitta i skolan så fort jag behöver göra någonting med internet. I går satt jag och pratade i 40 minuter med COMHEM och vi fick det ändå inte att fungera. Tjejen jag pratade med ska ringa mig i morgon, förmodligen får jag beställa ett nytt modem!
Ikväll ska vi träffa läkarstudenter från Linköping som kommer att fungera ungefär som faddrar åt oss eftersom att vi inte har några egna faddrar. Det kommer förmodligen att bli väldigt trevligt. Jag somnade 21,00 i går så jag känner mig otroligt pigg idag och därför tänkte jag gå på det! :)
Idag fyller Mr T år och jag är väldigt ledsen för att jag inte kunde vara hemma och fira honom. Vi har ju trots allt firat hans födelsedag tillsammans i 3 år. Han ska få sin present i morgon för att då kommer jag hem! :)
VARFÖR FUNGERAR DET INTE ATT GÖRA STYCKEN PÅ BLOGG?
PBL
Hej!
Idag har vi typ endast pratat om PBL och nu är jag så trött på att prata om det så att jag håller på att sacka ihop. Själva idén med PBL och allt som vi ska få göra med det känns jätte bra. Det är bara det att nu har vi pratat i helklass, halvklass, grupper, utvärderat, berättat farhågor och förhoppningar. Ja, vi har pratat om PBL ur varenda liten aspekt som det går att göra.
För er som inte vet vad PBL är så kan jag sammanfattningsvis säga att PBL är en metod som innebär att man arbetar i basgrupper och får olika "fall" som man ska reda ut med basgruppen. PBL ersätter jätte många föreläsningar så det innebär att i princip så går inte våra lärare igenom någonting alls utan vi får ta reda på allting själva via basgruppen. Jag tror att det kan bli jätte bra!
Det går i alla fall ut på att vi träffas i basgruppen på tisdagar, alla basgrupper har en/två handledare som är med varenda gång. Min grupps handledare är läkare ifrån USÖ (Universitets sjukhuset i Örebro). Vi får där ett fall som vi ska brainstorma kring och när det är klart så ställer man upp olika frågor med tillhörande mål som man ska ta reda på så mycker man kan till nästa basgruppsmöte som är på fredagar. På fredagen möts vi och så får alla diskutera och presentera den informationen varje person har och på så sätt utbyter man jätte mycket kunskap. "Fallen" är riktade så att vi ska få med allt vi behöver till tentan!
I morgon är det basgruppsmöte på morgonen, sen ska jag Sophie och Anna sätta oss i biblioteket och kolla igenom vilka böcker vi vill köpa och sen ska vi dra en runda på stan! :)
du är allt för mig
Mitt crib,.
Har precis landat i mitt crib i Örebro efter en underbar helg hemma! Resan hit var dock lite rolig. I Gävle hoppade jag och Anna på tåget till Uppsala. Allt gick super bra där. Sedan ska vi kliva på bussen till Enköping och där har vi sådant flyt att vi hinner scanna våra kort med minsta marginalen på cirka en minut. När man åker med Upptåget scannar man kortet och då har man 90 minuter på sig att scanna kortet igen för att annars dras en till resa. Det handlar om 15 kronor så det är ju inte världens undergång, men det är ändå bra att klara sig på "en resa".
När vi kommer fram till Enköping har vi cirka 48 minuter tills tåget ska gå till Örebro. Och Enköping, det är verkligen staden som Gud glömde bort, eller kanske rent utav sket i. Tågstationen har två spår, alltså en perrong. Väntsalen är öppen till 18,00 på kvällarna. Kommer man efter 18,00 får man sitta i totalt mörker inne i väntsalen. Inte nog med att det är mörkt som satan så kommer det in massa konstiga människor. Det satt en man inne när vi kom, sedan kom en till och så började dom att tjaffsa om pengar och det ena med det andra. Precis när vi ska gå så kommer det in en kille som pratar med sig själv.
Väl i Örebro skyndar vi oss av tåget för att hinna till bussen. Vi ser 1:an som går mellan Lundby och universitetet. Vi ska kliva av vid universitetet. Vi springer mot ettan och hinner precis på den. Bussen kör i väg och jag inser rätt snabbt att bussen åker inte mot universitetet utan mot Lundby som ligger i totalt andra änden av stan än vad vi bor. Då var det bara att hoppa av och vänta på nästa buss!
Men nu är jag i mitt crib! :)
En ny vändning!
Ja, nu får denna blogg en ny vändning! Nu ska jag försöka att skriva varenda dag om vad jag sysslar med på dagarna! Förr var det inte lika kul eftersom att då visste alla mina kompisar vad jag hade för mig om dagarna. Eftersom att jag nu bor i en ny stad och går i skolan igen så vet ingen vad jag gör om dagarna! Förutom när jag hinner prata med er på telefon. Tyvärr hinner jag inte prata med alla varje dag och därför är bloggen perfekt!
I går började jag som alla vet på Läkarprogrammet. Fan vilken känsla, allt som jag någonsin har kämpat för har jag nu precis framför mina fötter. Vår lärare sa: Nu är ni "blivande läkare". BLIVANDE LÄKARE! Vilket ord, vilken enorm bekräftelse på att allt blod, allt svett och alla tårar var värt det!
Det hände väldigt mycket igår, från att SVT var där och filmade oss till att bli påtvingad nollningen! Jag är för trött nu för att orka skriva allt men i morgon ska jag börja med små dagsuppdateringar om vad jag gör!
Det som är lite lustigt är att både Göteborg och Lund har hört av sig om att jag har fått en plats där med, men jag tackade nej. Jag har boende hos en supergullig dam som jag tycker väldigt mycket om. Jag har nya roliga, snälla kompisar och det är nära hem! Allt är perfekt i Örebro så jag blir kvar här i Staden Lagom. Men lustigt är det att när jag sökte i somras kom jag inte in alls, och nu kom jag in på tre ställen!
Nu ska duscha och ta kvällsfika och sova!
Livet är underbart, när du är i det!
Mycket att stå i!
Tyvärr blir det inte så många uppdateringar just nu, kommer igen när jag har börjar skolan! Det känns som att det kommer att finnas mer att skriva om då och det blir det mer intressant för mina trogna läsare att läsa :)
PUSS
Min ängel,.
Idag hade vi farmors begravning. Jag trodde så innerligt att begravningen skulle få mig att förstå att hon är borta, men på någotvis så vill min hjärna inte fatta. Jag VET att hon är borta, men det känns inte som så.
Begravningen var i alla fall väldigt fin, och väldigt jobbig. Jag lade två rosor, en blomma från famors orkidé, en sten där det stod "Min ängel" och ett brev som jag själv har skrivit, på kistan. Allt utom rosorna kommer att kremeras med farmor. Det känns väldigt bra att jag skrev ett kort brev som ingen annan fick läsa som farmor fick med sig i kistan. Det var alltid jag och farmor.
Farmor var min pelare här på jorden, som jämt höll mig uppe, någon jag alltid oavsett vad det var kunde lita på och söka tröst hos. Nu är farmor min skyddsängel. Och jag är hundra procent säker på att hon finns där och vakar över mig. För om hon inte fanns där då borde jag känna mig ensam, men det gör jag inte.
Ord kommer aldrig att kunna beskriva hur mkt jag älskar dig, farmor. Du är förevigt saknad och det gör så jävla ont att veta att jag ska leva ett helt liv utan dig.
Nästan varenda dag händer det saker i mitt liv och jag tänker jämt att jag ska ringa och berätta det för dig. Sen går en millisekund och jag inser att jag kan inte ringa. Dels för att det inte finns något nummer kvar och dels för att du ändå inte skulle svara.
Jag är glad att jag alltid har någon där som tar emot mig när jag faller. När allt känns hopplöst så finns det alltid någon där som fiskar upp mig. Speciellt en person. Fast den enda som skulle kunna ta bort allt det här jobbiga, det är du farmor.
Jag skulle gå över havet, bestiga alla världens berg, vandra genom öken fram och tillbaka, för en enda dag till med dig.
Samtidigt så känner jag att det fanns inte en enda sak osagd mellan oss. Jag ångrar ingenting som jag inte gjorde. Jag har gjort allt jag har kunnat för dig. Och jag skulle göra det tusen gången om. Men det vet du mycket väl.
Jag tänker inte säga att begravningen var någon form av ett farväl. För det var det inte. Jag vägrar att ta farväl av dig. Jag vet att du alltid kommer att finnas där, tills vi ses igen, det vet jag nämligen att vi kommer att göra. Älskade, älskade farmor!
Och huvudsaken farmor, vilket avstånd det än är mellan oss, så är det viktigaste att du alltid finns i mitt hjärta och det gör du!
Begravningen var i alla fall väldigt fin, och väldigt jobbig. Jag lade två rosor, en blomma från famors orkidé, en sten där det stod "Min ängel" och ett brev som jag själv har skrivit, på kistan. Allt utom rosorna kommer att kremeras med farmor. Det känns väldigt bra att jag skrev ett kort brev som ingen annan fick läsa som farmor fick med sig i kistan. Det var alltid jag och farmor.
Farmor var min pelare här på jorden, som jämt höll mig uppe, någon jag alltid oavsett vad det var kunde lita på och söka tröst hos. Nu är farmor min skyddsängel. Och jag är hundra procent säker på att hon finns där och vakar över mig. För om hon inte fanns där då borde jag känna mig ensam, men det gör jag inte.
Ord kommer aldrig att kunna beskriva hur mkt jag älskar dig, farmor. Du är förevigt saknad och det gör så jävla ont att veta att jag ska leva ett helt liv utan dig.
Nästan varenda dag händer det saker i mitt liv och jag tänker jämt att jag ska ringa och berätta det för dig. Sen går en millisekund och jag inser att jag kan inte ringa. Dels för att det inte finns något nummer kvar och dels för att du ändå inte skulle svara.
Jag är glad att jag alltid har någon där som tar emot mig när jag faller. När allt känns hopplöst så finns det alltid någon där som fiskar upp mig. Speciellt en person. Fast den enda som skulle kunna ta bort allt det här jobbiga, det är du farmor.
Jag skulle gå över havet, bestiga alla världens berg, vandra genom öken fram och tillbaka, för en enda dag till med dig.
Samtidigt så känner jag att det fanns inte en enda sak osagd mellan oss. Jag ångrar ingenting som jag inte gjorde. Jag har gjort allt jag har kunnat för dig. Och jag skulle göra det tusen gången om. Men det vet du mycket väl.
Jag tänker inte säga att begravningen var någon form av ett farväl. För det var det inte. Jag vägrar att ta farväl av dig. Jag vet att du alltid kommer att finnas där, tills vi ses igen, det vet jag nämligen att vi kommer att göra. Älskade, älskade farmor!
Och huvudsaken farmor, vilket avstånd det än är mellan oss, så är det viktigaste att du alltid finns i mitt hjärta och det gör du!
Dag 3: Mina föräldrar
Jag ligger cirka 7 dagar efter i mitt bloggschema. Jag får skylla det på att jag aldrig har tid att sitta vid datorn!Här kommer i alla fall Dag 3 som handlar om mina föräldrar.
Under min uppväxt har det inte alltid varit självklart att en människa har två föräldrar, en mamma och en pappa. Vetskapen om att en förälder kan vara död har alltid funnits väldigt nära i och med att min brors pappa dog när han bara var 12 år gammal, och när jag var liten var jag alltid rädd för att någon av mamma och pappa skulle dö eftersom att jag visste att det kunde hända vem som helst.
Jag har haft turen att växa upp med båda mina föräldrar och hela familjen har alltid bott under samma tak (tills Mathias blev stor och flyttade hemifrån). Min mamma och pappa har alltid varit stabila föräldrar som har tagit hand om mig och mina syskon på ett fantastiskt sätt. Vi har alltid haft en stabil miljö hemma och man kan helt klart säga att vi har haft en perfekt uppväxt.
Min mamma fick sitt första barn när hon endast var 18 år fyllda. Trots att hon hade en bäbis valde hon att studera och pluggade till socionom. Efter hennes socionom examen har hon arbetat på väldigt många olika ställen inom det och just nu arbetar hon som familjehemskonsulent i Tierp. Mamma har även alltid haft ett stort intresse för att sy och när jag och min lillebror föddes så valde mamma att starta sin egna firma i källaren så att hon kunde vara hemma med oss. Jag började inte på dagis först jag var 5 år gammal!
Min pappa började att studera till civilingenjör efter att ha studerat natur på Vasa och gick den utbildningen i ett halvår. Därefter hoppade han av och sökte in till käftis i stället. Under våran uppväxt jobbade pappa på folktandvården i Andersberg men för cirka 8 år sedan sade han upp sig efter 22 år där och startade sin egna klinik på Drottningatan i Gävle.
Jag har många minnen med mina föräldrar från min barndom och jag tänkte nämna ett varsitt som jag minns extra starkt med dom båda.
Ett minne med mamma är när hon sydde Hannas, våran grannes, balklänning. Jag kommer ihåg hur jag satt i källaren och tittade på Hanna och tyckte att hon var så otroligt fin. Jag fick prova Hannas klackskor och jag kommer ihåg hur jag tänkte att en dag då ska jag få vara så där fin och gå runt i klackskor. Det är ett väldigt glatt minne för att jag var så stolt över att jag hade en mamma som kunde sy så fina klänningar och göra tjejer fina.
Ett minne med pappa är när han skulle skjutsa mig till skolan. Jag visste precis vägen men min pappa, som sitter och funderar och är i andra världar i bland glömde bort vart han skulle svänga. Det hela slutade med att han körde förbi en gång och jag skrek allt jag kunde att han måste backa. När han hade backat så körde han förbi en gång till och jag skrek. Han backade och körde förbi igen! Den fjärde gången kom han ihåg att svänga in på vägen som ledde till skolan. Jag var helt galen på han för att jag ville inte komm försent!
Jag har världens bästa föräldrar och jag vet inte vad jag skulle göra utan dom!
Under min uppväxt har det inte alltid varit självklart att en människa har två föräldrar, en mamma och en pappa. Vetskapen om att en förälder kan vara död har alltid funnits väldigt nära i och med att min brors pappa dog när han bara var 12 år gammal, och när jag var liten var jag alltid rädd för att någon av mamma och pappa skulle dö eftersom att jag visste att det kunde hända vem som helst.
Jag har haft turen att växa upp med båda mina föräldrar och hela familjen har alltid bott under samma tak (tills Mathias blev stor och flyttade hemifrån). Min mamma och pappa har alltid varit stabila föräldrar som har tagit hand om mig och mina syskon på ett fantastiskt sätt. Vi har alltid haft en stabil miljö hemma och man kan helt klart säga att vi har haft en perfekt uppväxt.
Min mamma fick sitt första barn när hon endast var 18 år fyllda. Trots att hon hade en bäbis valde hon att studera och pluggade till socionom. Efter hennes socionom examen har hon arbetat på väldigt många olika ställen inom det och just nu arbetar hon som familjehemskonsulent i Tierp. Mamma har även alltid haft ett stort intresse för att sy och när jag och min lillebror föddes så valde mamma att starta sin egna firma i källaren så att hon kunde vara hemma med oss. Jag började inte på dagis först jag var 5 år gammal!
Min pappa började att studera till civilingenjör efter att ha studerat natur på Vasa och gick den utbildningen i ett halvår. Därefter hoppade han av och sökte in till käftis i stället. Under våran uppväxt jobbade pappa på folktandvården i Andersberg men för cirka 8 år sedan sade han upp sig efter 22 år där och startade sin egna klinik på Drottningatan i Gävle.
Jag har många minnen med mina föräldrar från min barndom och jag tänkte nämna ett varsitt som jag minns extra starkt med dom båda.
Ett minne med mamma är när hon sydde Hannas, våran grannes, balklänning. Jag kommer ihåg hur jag satt i källaren och tittade på Hanna och tyckte att hon var så otroligt fin. Jag fick prova Hannas klackskor och jag kommer ihåg hur jag tänkte att en dag då ska jag få vara så där fin och gå runt i klackskor. Det är ett väldigt glatt minne för att jag var så stolt över att jag hade en mamma som kunde sy så fina klänningar och göra tjejer fina.
Ett minne med pappa är när han skulle skjutsa mig till skolan. Jag visste precis vägen men min pappa, som sitter och funderar och är i andra världar i bland glömde bort vart han skulle svänga. Det hela slutade med att han körde förbi en gång och jag skrek allt jag kunde att han måste backa. När han hade backat så körde han förbi en gång till och jag skrek. Han backade och körde förbi igen! Den fjärde gången kom han ihåg att svänga in på vägen som ledde till skolan. Jag var helt galen på han för att jag ville inte komm försent!
Jag har världens bästa föräldrar och jag vet inte vad jag skulle göra utan dom!
Dag 2- Min första kärlek
Min första kärlek finns det så mycket att skriva om att jag förmodligen skulle kunna skriva en hel bok. Jag ska försöka att få det relativt kortfattat men det blir svårt!
Jag träffade min första kärlek i början av juni 2007 första gången, och vi var bara 16 år gamla. En barnslig ålder. Platsen vi träffades vid var ett ställe som kallas för Torpet och där var vi ofta när vi var yngre och rökte vattenpipa och liknande. Hur som helst så kände jag på en gång att det var någonting speciellt med den här killen men när min bästa vän Jessica frågade mig om jag ville "ha honom" så svarade jag nej. Fast det var en lögn, jag ville "ha honom". Jag minns inte om det var samma kväll eller efter några dagar som jag addade honom på msn. Jag hade ALDRIG addat en kille förut. Det var jag för feg för. Hela sommaren chattade vi. Vi kunde inte ses för att han hade åkt till Colombia för att hälsa på sin familj. Tidsskillnaden mellan Sverige och Colombia är cirka 6h, och jag satt upp VARENDA kväll till tolv då jag visste att han skulle logga in. Klockan var för honom 6 på eftermiddagen och han loggade in samma tid varenda kväll och jag satt och väntade. Ganska gulligt när man tänker efter.
I slutet av sommaren kom han hem och bara efter några dagar pussades vi för första gången. Den 9 november 2007 blev vi tillsammans.
Min första kärlek är min absoluta bästa vän. Ingen annan förstår mig så som han gör och det finns inte en enda gång som han inte har ställt upp för mig. Det finns inte heller någonting som jag inte skulle göra för hans skull. Han vet även exakt vad som kan få mig glad när jag är ledsen och han har tröstat mig och stöttat mig när det har varit som allra mest jobbigt med allt i livet. Ja, han vet helt enkelt allt om mig. Varenda liten detalj, och jag är så glad att jag vågade släppa in honom.
Det finns tusen saker till som jag skulle kunna säga om min första kärlek men jag slutar med "What would it take" och det är bara han som förstår var jag menar :)
Dag 1- Om mig
Då var det äntligen dags för inlägg nummer 1: Om mig. Jag antar att det flesta dom kikar in här vet det mesta om mig men då får ni helt enkelt läsa igen! Eftersom att jag skriver från mobilen så kan jag tyvärr inte lägga upp några foton men det ska väl inte göra så mycket!
Den 30 juli 1991 föddes jag till världen. Jag fick namnet, döptes dock aldrig, Emma Kristina Persson. Det var otroligt nära att jag fick heta Hjördis. Tack och lov sade min bror nej till det. Namnet Kristina fick jag ärva av både min mormor och farmor som även har detta namn som mellannamn.
Som liten grundskolan fick jag ofta höra att jag skulle bli nästa Astrid Lindgren och jag hade en enorm fantasi. Alla dessa positiva kommentarer som jag fick under grundskolan har förmodligen bidragit till min enorma motivation och lust över skolan. I våras gick jag tod jag studenten från teknikprogrammet med inriktningen vetenskap med toppbetyg och jag har lyckats få till mig hela 4 stycken stipendium!
Jag har genomgått 4 stora kriser under mitt liv. Den första kom i och med att min farfar dog 2001. Vi var som en länk jag och farfar och det var svårt som tioåring att lära sig att han inte skulle komma tillbaka. 2006 kom nästa kris i och med att min äldre bror fick ett flertal hjärnblödningarna som konsekvens av ett krogbråk. Hösten 2008 kom ytterligare en kris där jag frågasatte otroligt mycket i mitt liv och förlorade en hel del vänner men samtidigt vann ett fåtal som hjälpte mig ur. Just nu genomgår jag den sista, att lära mig leva utan farmor som gick bort på samma dag som farfar. Farmor var, eller är, min bästa vän och saknaden är obeskrivlig.
Jag har haft en otroligt bra uppväxt men världens bästa familj och jag har även haft turen att träffa världens finaste människor men dom nämns i senare inlägg!
Om jag skulle säga var jag tycker bäst om med mig själv som avslut så gillar jag min envisa sida och min rättvisa sida. Jag vet även att jag är en person som man kan lita på och jag har ett stort hjärta. Jag tycker även att jag är en stark människa!
Den 30 juli 1991 föddes jag till världen. Jag fick namnet, döptes dock aldrig, Emma Kristina Persson. Det var otroligt nära att jag fick heta Hjördis. Tack och lov sade min bror nej till det. Namnet Kristina fick jag ärva av både min mormor och farmor som även har detta namn som mellannamn.
Som liten grundskolan fick jag ofta höra att jag skulle bli nästa Astrid Lindgren och jag hade en enorm fantasi. Alla dessa positiva kommentarer som jag fick under grundskolan har förmodligen bidragit till min enorma motivation och lust över skolan. I våras gick jag tod jag studenten från teknikprogrammet med inriktningen vetenskap med toppbetyg och jag har lyckats få till mig hela 4 stycken stipendium!
Jag har genomgått 4 stora kriser under mitt liv. Den första kom i och med att min farfar dog 2001. Vi var som en länk jag och farfar och det var svårt som tioåring att lära sig att han inte skulle komma tillbaka. 2006 kom nästa kris i och med att min äldre bror fick ett flertal hjärnblödningarna som konsekvens av ett krogbråk. Hösten 2008 kom ytterligare en kris där jag frågasatte otroligt mycket i mitt liv och förlorade en hel del vänner men samtidigt vann ett fåtal som hjälpte mig ur. Just nu genomgår jag den sista, att lära mig leva utan farmor som gick bort på samma dag som farfar. Farmor var, eller är, min bästa vän och saknaden är obeskrivlig.
Jag har haft en otroligt bra uppväxt men världens bästa familj och jag har även haft turen att träffa världens finaste människor men dom nämns i senare inlägg!
Om jag skulle säga var jag tycker bäst om med mig själv som avslut så gillar jag min envisa sida och min rättvisa sida. Jag vet även att jag är en person som man kan lita på och jag har ett stort hjärta. Jag tycker även att jag är en stark människa!
Listan!
Godmorgon! Jag glömde tyvärr bort att skriva inlägget med Om mig igår. Jag var alldeles för trött! Idag ska jag inte glömma bort det! Nedanför finns nu alla punkter på bloggschemat som jag ska följa. Man skriver alltså ett inlägg per dag.
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Platser jag besökt
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Platser jag besökt
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Bloggschema!
Efter en svinkall dag i Furuvik är jag nu hemma och nyduschad! Det är riktigt mysigt i Furuvik nu problemet är bara kylan!
Jag har bestämt mig för att härma min vän Matilda och köra på ett Bloggschema. Bara för att annars skriver jag bara så deppiga saker just nu! Hur som haver så går schemat ut på att man, under 30 dagar, skrivet ett inlägg per dag som har en speciell rubrik. Jag skriver listan på rubriker sen! Första rubriken är i alla fall: Om mig, och den skriver jag lite senare ikväll:)
Nu ska jag och Matilda åka och köpa mys och sedan kika på film:)
Jag har bestämt mig för att härma min vän Matilda och köra på ett Bloggschema. Bara för att annars skriver jag bara så deppiga saker just nu! Hur som haver så går schemat ut på att man, under 30 dagar, skrivet ett inlägg per dag som har en speciell rubrik. Jag skriver listan på rubriker sen! Första rubriken är i alla fall: Om mig, och den skriver jag lite senare ikväll:)
Nu ska jag och Matilda åka och köpa mys och sedan kika på film:)
En evig saknad.
Jag saknar dig, mer och mer för varje dag, minut och sekund som går.
Jag saknar att ringa till dig.
Jag saknar din mat.
Jag saknar att berätta saker för dig.
Jag saknar ditt sätt att villkorslöst vara stolt över mig.
Jag saknar att få din kärlek.
Jag saknar att du aldrig vinkar till mig i fönstret längre.
Jag saknar att du inte finns i lägenheten när vi är där.
Jag saknar att inte ha dig levande med mig.
Jag är ledsen för att du inte finns längre.
Jag är ledsen för att du aldrig kommer att få träffa mina barn.
Jag är ledsen för att mina barn aldrig kommer att få träffa dig.
Jag är ledsen för att du inte fick leva tillräckligt länge för att få veta om jag kom in.
Jag är glad för allt du har gett mig.
Jag är glad för att du alltid har funnits där.
Jag är glad för att just jag fick världens bästa farmor.
Jag är glad för att vi var så nära, du var min bästa och jag var din bästa.
Jag har så många känslor men det är så svårt att få ut dom.
Jag älskar dig farmor, och ingenting kommer någonsin att ändra på det. Du är evigt saknar, men minst lika mycket älskad. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig. Det är som att någonting oerhört stort fattas!
Jag saknar att ringa till dig.
Jag saknar din mat.
Jag saknar att berätta saker för dig.
Jag saknar ditt sätt att villkorslöst vara stolt över mig.
Jag saknar att få din kärlek.
Jag saknar att du aldrig vinkar till mig i fönstret längre.
Jag saknar att du inte finns i lägenheten när vi är där.
Jag saknar att inte ha dig levande med mig.
Jag är ledsen för att du inte finns längre.
Jag är ledsen för att du aldrig kommer att få träffa mina barn.
Jag är ledsen för att mina barn aldrig kommer att få träffa dig.
Jag är ledsen för att du inte fick leva tillräckligt länge för att få veta om jag kom in.
Jag är glad för allt du har gett mig.
Jag är glad för att du alltid har funnits där.
Jag är glad för att just jag fick världens bästa farmor.
Jag är glad för att vi var så nära, du var min bästa och jag var din bästa.
Jag har så många känslor men det är så svårt att få ut dom.
Jag älskar dig farmor, och ingenting kommer någonsin att ändra på det. Du är evigt saknar, men minst lika mycket älskad. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig. Det är som att någonting oerhört stort fattas!
Att älskas utav dig är det vackraste för mig,.
Träffade farmors bästa vän i trappuppgången idag när vi var i lägenheten. Hon sa att jag ska vara stolt över mig själv, som jämt har ställt upp för henne. Hon berättade även att famor pratade om mig och mitt liv jämt och att jag var det bästa som famor hade. Farmor var så glad för att vi stod varandra så nära. Och det är jag med. Tanten berättade även att farmor var oerhört intresserad av hur det gick för mig i skolan. Det visste jag ju redan. Tanten tyckte också att det var hemskt synd att farmor inte fick leva tills jag får veta om jag kom in eller inte så jag lovade att åtminstone ringa till Tanten och berätta. Men jag vet att det kommer även farmor att få veta. För att jag vet att hon finns med mig vid vartenda andetag jag tar.
Jag är så otroligt tacksam för att jag fick ha min farmor i nästan 20 år med mig, men samtidigt ledsen för att hon inte fick finnas fler år. Farmor har jämt varit närvarande, hjälp och stöttat mig. Jag är tacksam för att jag fick träffa världens vackraste människa. Jag är tacksam för så många saker i barndom som jag har fått och minns tack vare min älskade farmor. Jag kommer att sakna min farmor för alltid, men jag kommer även att älska henne och aldrig någonsin glömma bort henne. En sak som är säker är att en del av mig dog med henne och den biten kommer jag aldrig att få tillbaka.
Jag bär famors förlovnings- och vigselring på min långfinger på den vänstra handen. Där ska jag ha dom, och sedan ska mina barn få ta dom. På så vis kommer en liten det av farmor och farfar alltid att finnas med mig. Även fast jag vet att dom alltid kommer att finnas med mig oavsett ringarna.
Att skriva om farmors död hjälper mig en hel del att komma över den. För jag varken kan, orkar eller vill prata högt om den med andra just för att det blir så jobbigt och påtagligt då.
Det finns så många saker jag vill skriva om, för att jag är rädd att glömma, men jag kan inte hitta orden. Allting finns inom mig. Det finns så många sätt att beskriva allt jag kände och tyckte om min farmor, men jag kan inte hitta orden annat än att jag älskar henne gränslöst, villkorslöst och tröstlöst. Jag får lära mig att leva utan dig min skatt, MIN ÄLSKADE FARMOR!
Idag är det en vecka sedan du lämnade. En vecka, början på en livslång saknad. Men en dag farmor, ska jag minnas dig utan att vara ledsen för att du inte finns, och jag ska le och vara glad åt alla fina minnen vi har tillsammans. ÅH JAG SAKNAR DIG SÅ OTROLIGT MYCKET!
Vi möts igen, min bästa vän!
Jag är så otroligt tacksam för att jag fick ha min farmor i nästan 20 år med mig, men samtidigt ledsen för att hon inte fick finnas fler år. Farmor har jämt varit närvarande, hjälp och stöttat mig. Jag är tacksam för att jag fick träffa världens vackraste människa. Jag är tacksam för så många saker i barndom som jag har fått och minns tack vare min älskade farmor. Jag kommer att sakna min farmor för alltid, men jag kommer även att älska henne och aldrig någonsin glömma bort henne. En sak som är säker är att en del av mig dog med henne och den biten kommer jag aldrig att få tillbaka.
Jag bär famors förlovnings- och vigselring på min långfinger på den vänstra handen. Där ska jag ha dom, och sedan ska mina barn få ta dom. På så vis kommer en liten det av farmor och farfar alltid att finnas med mig. Även fast jag vet att dom alltid kommer att finnas med mig oavsett ringarna.
Att skriva om farmors död hjälper mig en hel del att komma över den. För jag varken kan, orkar eller vill prata högt om den med andra just för att det blir så jobbigt och påtagligt då.
Det finns så många saker jag vill skriva om, för att jag är rädd att glömma, men jag kan inte hitta orden. Allting finns inom mig. Det finns så många sätt att beskriva allt jag kände och tyckte om min farmor, men jag kan inte hitta orden annat än att jag älskar henne gränslöst, villkorslöst och tröstlöst. Jag får lära mig att leva utan dig min skatt, MIN ÄLSKADE FARMOR!
Idag är det en vecka sedan du lämnade. En vecka, början på en livslång saknad. Men en dag farmor, ska jag minnas dig utan att vara ledsen för att du inte finns, och jag ska le och vara glad åt alla fina minnen vi har tillsammans. ÅH JAG SAKNAR DIG SÅ OTROLIGT MYCKET!
Vi möts igen, min bästa vän!
